I choose life

July 12th, 2016

Hej alla kära,

Det känns på tiden att göra en uppdatering här.

För fem år sedan var min viktnedgång i full rulle. Runt 10 kg tappade jag mellan våren och hösten, och sedan ytterligare enstaka kilogram till min bottenvikt. För ungefär fem år sedan började jag passera den vikt jag stabilt ligger på idag. Jag tappade kontrollen och det handlade inte längre om att jag ville bli smalare för att se snyggare ut. Jag blev sjuk i anorexia, och mer om den sjukdomen kan ni läsa på bloggen.

När jag läste om och fick höra om att vägen tillbaka kommer att bli lång trodde jag inte på det. Ett långt tag gick jag och själv trodde att det bara var att börja äta mycket igen, bara jag ville… Så var inte fallet. Anas tankar blev djupt inpräntade och att gå emot dom lämnade en med en enorm ångest som i sin tur lockade fram ännu sjukare beteenden.

På den här bloggen har ni kunnat följa med mig genom min resa från och med då jag bestämde mig för att försöka bli frisk. Många gånger har jag berättat för er om hur mycket mer glädje jag känner och hur mycket friskare jag upplever mig vara, för att senare i efterhand göra tillbaka blickar och kunna identifiera kvarliggande sjuka beteenden. Jag har aldrig ljugit för er. Likt som många andra ting i livet behöver man ibland gå igenom vissa saker flera gånger för att verkligen lära sig i det långa loppet. Att förändra sina tankemönster och sitt beteende sker inte över en dag, men däremot kan man under en dag ha förändrade tankemönster och beteenden. Det är vad jag har valt att fokusera på; de perioder som fått mig att känna mig stark och levande.

Att ha varit sjuk i ätstörningar gör det också svårt ibland att skilja på om det är sjukdomen som får en att må dåligt, eller om det är andra faktorer som lockar fram sjukt beteende för att man mår dåligt.

Jag gick ett år i behandling på SCÄ för något år sedan, medan jag i efterhand förstår att det egentligen rörde sig om utbrändhet och en skadad relation med min partner. I en sådan period blir det lätt att tappa sig själv, och att återgå till sjukdomen.

Om jag idag tillämpar sjuka beteenden så bottnar det sig oftast i någon form av osäkerhet. Oftast gör jag det mer eller mindre medvetet. I stunden kan jag ta beslutet att det är okej, det är okej en gång att kräkas när jag proppat i mig godis tills jag blivit illamående. Det är okej i en stressig eller känslomässig period i livet att isolera mig lite extra och lägga stort fokus på mina träningsresultat. Det är heller inte hela världen om jag i någon period känner att jag vill räkna kalorier för att jag känner mig osäker över hur mycket jag äter. Jag dör inte. Jag faller inte tillbaka i skiten för gott. Det jag gör är att jag tillämpar gammalt beteende som varit metoder för att hantera jobbiga känslor. Det är definitivt inte de bästa metoderna, men det är inte alltid vi har kapaciteten att välja de bästa utvägarna. Det varje varje dag som man orkar ta itu med motgångar. Framför allt, är inte ätstörningen (för mig) längre ett sådant stort problem att det alltid är värt att prioritera. Det finns andra saker i livet som påverkar mig och mitt välmående i betydligt större utsträckning.

Är jag frisk nu? Mitt svar blir att det är relativt. För varje år som går ser jag mig själv som friskare och att identifiera mig som sjuk i ätstörningar känns ganska långt bort. Däremot har jag varit det och det har självklart påverkat min livsstil idag. Jag tycker hälsofrågor är oerhört viktiga, jag älskar verkligen att träna (det är jag-tid), jag tycker det är intressant med hur mat påverkar oss och jag förstår att det är en själv som måste ta tag i sina problem – ingen annan kan göra förändringarna åt dig. Och nu när vi ändå kom in på det, skulle du vilja att någon annan gjorde det? Jag är hellre stolt själv över det jag åstadkommit på egen hand. Det stärker mig!

Så fem år senare.. Jag har fått erfarit en hel del. Gått från sjuk i anorexia, till utbrändhet, till funderingar om att vara bipolär eller bara fullständigt knäpp i huvudet, till att i slutändan inse att jag är fan en helt jävla normal människa och jag väljer själv hur jag ska leva.

Varje gång jag kommer på mig själv automatiskt göra friska val infinner sig någon form av stolthet. Jag gör det för att det känns så självklart, för att det är det jag vill i stunden, inte vad jag borde utan vad jag vill.. och helt utan ångest – bara ren och skär stolthet. Ja, det är så jag väljer att leva.

I choose life.

Kramar,
Soelas

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Det handlar först om att “ta bort undervikten”

May 21st, 2014

Det var en lärorik början på dagen…

Igår hade jag mitt andra möte med min behandlare på SCÄ. Jag är glad över att jag var på och ställde frågor både kring min egen och SCÄs behandling i allmänhet. Som ni kan läsa i “Nu börjar behandlingen på SCÄ” kände jag mig oinformerad och inte bemött som förväntat efter det första mötet. Det enda som egentligen gjordes var att ta vikt och börja skriva matdagbok. Det kändes inte rätt. Jag, liksom säkerligen många andra personer med ätstörningar, vill inte bara fokusera på maten och vikten, utan även de bakomliggande faktorerna, det psykologiska som håller en kvar i ätstörningen och får en att må dåligt.

Igår fick jag det klart för mig. På SCÄ arbetar de bara med att “ta bort undervikten” till en början och därefter erbjuder de andra alternativ för att jobba med andra bitar om det anses vara nödvändigt. Det arbetar alltså inte med de bakomliggande faktorerna förrän undervikten är borta (mer om detta i kommande inlägg).

Det går alltså inte att förvänta sig att de tar hänsyn till det psykiska välmåendet i behandlingen ännu. Det handlar helt (inte så) enkelt om att gå upp i vikt. Bara den medvetenheten kan orsaka ångest. Att inse att det är aktiv viktuppgång eller ingen behandling som gäller, sätter fart på tankeprocesserna. På ett sätt vill jag bara skita i det – det fungerar ju som det är… men långt ifrån optimalt, men på ett annat sätt blir jag motiverad. Det finns en anledning till att jag sökte behandling igen och då ska inte rädslan för att gå upp några kilogram få komma i vägen för ett fortsatt tillfrisknande. Viktuppgången är det som har varit kämpigast för mig, inte att äta när jag vill, vad jag vill eller ordentliga portioner, utan att äta så pass mycket att jag faktiskt går upp i vikt.

Viktmål:

  • 2,5 kg
  • ca ½ kg/vecka (med vissa undantag under sommaren)
  • tills oktober 2014

2,5 kg kan låta ganska lite i en annans öron, men på en liten kropp kan det verka ganska mycket, eller så är det bara ätstörningen som nojar sig. Jag känner mig ändå trygg med målen, de känns realistiska och det är samma vikt som min pojkvän sagt att han skulle vilja ha mig runt. Då känns det tryggt för att jag vet att han är med på noterna och förhoppningsvis kommer kunna stötta mig till att uppnå det.

Med ganska enkel matte kan man snabbt räkna ut att detta egentligen innebär 0,5 kg per månad. Men som sagt, undantaget är under sommaren då min behandlare har ledigt. Sedan är det ju bara bra om jag når målvikten tidigare och får den skiten överstökad. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad hjälper/hjälpte?

May 14th, 2014

Idag hade jag den fantastiska möjligheten att dela med mig av min erfarenhet utav Anorexia Nervosa på en konferens med den Svenska Psykiatriföreningen. Där deltog skötare från hela landet. Detta var första gången jag höll ett sådant föredrag och jag förvånade mig själv över hur lugn jag var – det var faktiskt roligt! Detta vill jag definitivt göra fler gånger.

Konferensen handlade om “Vad hjälper?/Vad hjälpte?” och jag tänkte dela mig även till er, lite utav det som sades där.

Min behandlings resa för anorexia  var det jag främst delade med mig utav. Jag gjorde ett urval och fokuserade på året som jag var som sjukast. Det var sista året i gymnasiet.
behandlingsresa

Det viktigaste var ändå att lyfta fram faktorer som är viktiga för ett tillfrisknande:

  • Bemötande
    Att bli tagen på allvar samt uppmärksamma sjukdomen och dess skadlighet.
    Att visa förståelse och inte verka kritiserande eller ifrågasättande.
  • Fokus på rätt saker
    Att inte generalisera. Att se varje patient som individ och anpassa efter dennes behov.
    Det handlar även om att inte enbart fokusera på maten och vikten, utan även på tankarna.
  • Konsekvent
    Att hålla sig till det som sagts och inte ändra sig.
    Det orsakar bara mer förvirring och osäkerhet.
  • Regelbundenhet
    Att upprätthålla arbetet regelbundet för att det ska gå framåt (inte ställa in avtalade träffar).
    Annars får man hela tiden börja om och tiden dras ut.
  • Familjesituation
    Att anhöriga ska ges möjlighet att anskaffa sig nödvändig kunskap för att stötta på bästa sätt.
  • Rimliga aktiviteter
    Förbjuda rent av farliga saker som t.ex. träning, men uppmuntra till annat som ger energi och håller en på livsbanan.
  • Framtidsvisioner/mål
    Att ha någonting att se fram emot, en motivation att jobba för, en målsättning för att bli frisk

Vad tror ni hjälper?

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Viktuppgång? Nu kör vi!

May 3rd, 2014

Mer “hull” på kroppen behöver inte nödvändigtvis betyda viktuppgång. Nu misstänker jag nämligen att vikten inte alls har ökat under resan. Däremot tror jag att jag visst har fått mer “hull” på grund av att jag gått från att gymma minst 3 ggr per vecka till att inte gymma en endaste gång under två veckors tid. En del av musklerna har omvandlats till fett.

När jag märkte att vikten låg på exakt samma som innan resan tog motivationen kraft igen. Nu vill jag bygga upp mig igen! Jag vill gymma, äta, gå upp de nödvändiga extra kilogrammen och bli frisk från anorexian! Jag vill bli stark och må bra. Nu vet jag att jag har stöd i min omgivning också. Jag vill inte skjuta detta framför mig något mer. Det är nu jag ska ta de sista stegen för att äntligen lämna undervikten, kaloriräknandet, kroppskontrollen och allt annat som håller mig fast i Anas klor. Det är inte “sen”, “snart” eller “då” – det är nu!

IMG_2418red

Jag vill bara träna, äta och må bra. Jag vill göra det för personerna i min närhet, för alla som ser upp till mig, för mig själv och inte minst för kärleken i mitt liv. <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Det positiva med resan från helvetet

February 8th, 2014

Hej! Kan inte du göra ett inlägg om vad som är “bra” med att ha genomgått en ätstörning och tillfrisknande? Det är så mycket dåligt, och det är väldigt ångestfyllt… Att man har slösat bort så mycket av sitt liv osv. MEN jag vet att det finns bra grejer med att ha kämpat sig igenom sådant här med, du om någon borde ju veta, så tänkte du kanske kunde skriva lite om det? :)
– Emma

Så sant som du skriver Emma, så kan det verka som att det är mycket dåligt i ätstörningen. Det är också sant att det finns “bra” saker med att ha genomgått en sådan resa. Vi börjar med att dela upp resan i en insjuknande-, sjuk-, tillfrisknande- och frisk del:

Insjuknandet i ätstörningen
Aningslös om vilken kamp som väntar en, finner man trygghet i ätstörningen. Glädjehormon sänds ut när man lyckas tappa i kilon. Kanske märker man att det börjar gå för långt, men aldrig tror man att man kommer att bli så sjuk.

Sjukdomen
Mörker, kyla och svaghet. Ångesten bestämmer och ätstörningen har övertaget. Livsglädjen försummas i sjukdomens tvångsbeteenden och deprimerande tankar. Sjukdomen följer med överallt och tvivlet om att man någonsin kommer kunna må bra igen är som bortblåst.

Tillfrisknandet
När man på riktigt fått nog. När man börja inse att ens liv kan vara så mycket mer än detta. När man bestämmer sig för att anta kampen och börja sträva mot ett sundare liv. Ätstörningens tankar finns fortfarande kvar, men beteendet börjar förändras till något sundare och inställningen till livet blir något ljusare för varje vecka.

Friskhet
Att bli frisk från ätstörningar är svårt att definiera. Det är en sak att bli frisk från sin diagnos, men en annan femma att faktiskt bli fri från tankarna.

Vad är det positiva med att tillfriskna?
Det skulle nästan vara lättare att besvara frågan “Vad är INTE bra med ett tillfrisknande?”, för svaret på den frågan skulle vara ätstörningen och insjuknandet. Det finns väldigt få positiva saker med att bli sjuk, men tusentals bra saker med att tillfriskna. Jag önskar ingen människa i denna värld att genomlida en sådan brutal och självförstörande psykisk sjukdom, men jag önskar alla som fallit ned i fasans makter att anta kampen därifrån.

  • Mer värme
  • Godare mat
  • Socialare liv
  • Mer ork
  • Känslan av glädje
  • Logiska tänket
  • Lugnare kropp
  • Bättre sömn
  • Lättare att fokusera
  • OK att träna
  • Kunna njuta av mat i sällskap
  • Starkare hår
  • Kunna sprida glädje
  • Insikt
  • Ökad självkänsla
  • Mindre press
  • Lättad kontrollbehov
    ..och mycket mer därtill!

Det finns många faktorer som är positiva med att tillfriskna. Förutom en garanterat förbättrad fysisk hälsa så arbetar man upp ett hälsosammare tankesätt. När man genomgått en sådan inre resa; från att ha varit riktigt sjuk till att kunna öppna sina ögon och utveckla en djupare förståelse över sig själv, sjukdomen och livet, tror jag att man blir stabilare på jorden är många andra människor. Man finner en medvetenhet hos sig själv och många tankar utvecklas till att värdera livets ting på ett sundare sätt. När man försvunnit från livet ett tag och varit nära på att fastna för evigt i mörkret, lär man sig samtidigt att uppskatta ljuset mycket mer. Den positiva inställningen till omgivningen, förmågan att ta saker med en nypa salt och inse vad som verkligen spelar roll i livet, är nog de mest fantastiska sakerna som denna sjukdomsresa har bringat mig. När man blir friskare från ätstörningen jobbar man samtidigt med att hitta sig själv och sina värderingar i livet. Det är en personlighetsutveckling som jag endast kan vara tacksam för. Jag kan nu känna att jag är nöjd med mig själv. Jag är övertygad om att när jag är helt frisk kommer jag att stå orubbligt stadig med mina fötter på jorden och flygande med händerna i luften. Det är någonting som är tillräckligt “bra” för att fortsätta kämpa emot ätstörningarna.

Så mycket gladare, så mycket sundare och så mycket tryggare i mig själv!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sluta spela och börja leva

December 29th, 2013

Heeej! Jag har en fråga till dig som jag skulle bli jätte glad över om du svarade på de på din blogg!:) Jag har anaroxia. Och är en jävel på att ljuga:( jag hoppar alltid över måltider när jag får chansen och brukar tex till frukost skrapa lite gröt i en skål och smula brödsmulor på en talrik och säga att jag ätit. Men jag vill egentligen ha frukost. Men det vill inte ana. Hur ska jag bevisa för mamma att jag KAN göra detta. Jag vill göra henne stolt. Men de vill som sagt inte ana:( hur ska detta ljugande kring “jag har redan ätit” försvinna och alltid försöka ta de kalori snålaste!!
– beatana1 (@Instagram)

1. Vad är det som får en att ljuga?

Anorexia Nervosa är en sjukdom som använder sig av olika sätt för att kontrollera mat och vikt. Ana är smart. Hon framhäver sig gärna som en trevlig prick i vardagen som kan ge en tillfredsställelse. Anorexian hittar lätt på lögner som man kan dra både för sig själv och för omgivningen. Hennes påhitt och argument är ofta rätt så finurliga och blir därmed väldigt tilltalande att tillämpa. Det blir som ett spel, eller en lek, där man testar hur länge Anas knep fungerar. När Ana styr spelar det sällan någon roll om man vet att det hon får en att göra är fel eller inte. Hon har makten och då är det hon som bestämmer. Spelar man Anas spel så kommer man aldrig att vinna.

2. Varför lyssnar man på anorexians lögner?

Både du, jag och Ana vet att om hennes lögner avslöjas så förlorar hon och då blir det slutspelat. Spel och lek är ju roligt, eller hur? Så vem vill sluta spela? Ännu roligare blir det ju om man vinner också. Varje gång man kommer undan viskar Ana i örat att man fått sig en liten vinst, men det är fel! Det är inte du som har vunnit – det är anorexian.Så länge man låter sig övertalas av ätstörningens lögner kommer spelet att fortsätta. För varje lögn man drar, desto mer blir det ens egen sanning. Om anorexian säger “späd ut det med vatten, så blir det mindre kalorier och föräldrarna tycker att det ser mer ut”, så låter ju det riktigt finurligt – inte sant? Detta blir lätt en vana/ovana som anorexian sedan inte behöver uppmana en till att göra för att man gör det frivilligt. Vem har vunnit? Är det du som skulle behöva äta dubbelt så mycket mat för att må bra, eller är det ätstörningen som vill hålla dig kvar i helvetet?

3. Hur ska man vinna spelet?

Vinna? Spelet? Det är inte lek! Det är för sjutton ens eget liv som man mer eller mindre ofrivilligt lämnat över till ett monsters händer. Det handlar inte om att tillfredsställa någon annans behov än sina egna. Omgivningen finns där som ett stöd, de kan ge en perspektiv när saker och ting verkar skeva eller uppmuntran när tiderna känns jobbiga, men den kan inte vara anledningen till att man själv blir frisk. Föräldrar, vänner, släkt, behandlare osv. kan absolut vara en bidragande faktor till ens motivation att tillfriskna, men det går inte att bli frisk om man inte vill det själv.

Det är ditt liv som står på spel – är det verkligen någonting du vill leka med? Om inte så är det dags att sluta försöka äta som föräldrarna vill och börja äta som din egen kropp vill. Är det du som vill äta den där grötfrukosten så ska du göra det för din skull. Sedan kan det vara uppmuntrande att få beröm från ens föräldrar om det. Men inte tror jag att ens en frisk människa skulle må bra av att äta en måltid för att göra någon annan nöjd – har jag fel? Det dina föräldrar vill se är att du mår bra, inte att du äter som de tycker. Bra mår man när man äter det som ens egen kropp vill ha och det är knappast att äta som anorexian försöker få en till.

4. Är det verkligen bara att börja äta som man vill?

Det kanske är hårda ord som ges, men enligt min erfarenhet kan det också vara mycket nödvändigt. Allt för många i ens omgivning är blyga för att konfrontera och ställa krav. Visst krävs det ofta en ödmjukhet, men de gånger som jag verkligen har förstått hur allvarlig min sjukdom var, var när personer gav mig de brutalt ärliga kommentarerna som “du ser ju ut som en vandrande pinne”, “det där skulle inte ens en myra bli mätt på”, “skojar du med mig? tar du inte smör på mackan?!”, “du väger ju ingenting, du får ta och äta upp dig!”, “det syns verkligen att du inte mår bra”, “det är för fan bara en smakbit! tror du att du får upp i vikt av det eller?!” osv. Vid stunden kan frustrationen bli överväldigande, men vid närmare eftertanke kanske man inser att det ligger någonting i det som andra säger. De ljuger inte för en! De är faktiskt ärliga! Och ibland är det den ärligheten som man behöver höra, gång på gång, för att till sist själv förstå vad som krävs.

Jag menar inte att det är lätt, för det har det verkligen inte varit för mig heller. Att sluta ljuga är egentligen nästan samma sak som att börja äta ordentligt, för när lögnerna är borta finns det inte många andra utvägar. Därför går det inte att försöka äta för andras skull, för de kommer aldrig att se allt som du äter och andra går alltid att lura. Men du själv kommer alltid vara medveten om du stoppar i dig maten eller inte.

5. Hur slutar man ljuga?

För att sluta ljuga måste du börja tillåta dig själv att äta mer. Det är du själv som förlorar på att fuska och det är du själv som kan bestämma dig för att sluta. Ana kommer att straffa en med ångest när man slutar att spela enligt hennes spelregler – men straffen avtar med tiden, så våga bryta mot hennes regler och gör som du vill!

När jag började tillåta mig att äta mer så ville jag faktiskt inte äta inför mina föräldrar. Inför dom kände jag mig dömd, men själv kunde jag njuta och känna mig stolt över att jag åt tillräckligt och det jag ville äta. Jag kunde vara stolt över att jag åt för mig, inte för ätstörningen, inte för mina föräldrar eller behandlare, utan för mig själv. Det var utifrån detta som jag lärde mig att stå på egna ben (se Flytten för friheten). Men det var ingen dans på rosor, och fortfarande nu, två år senare kan jag komma på mig själv att falla för lögner eller använda mig av Anas trix. Det finns ingen annan än jag själv som förlorar på det, vilket jag gång på gång har behövt påminna mig själv om. Kampen är svår, men det går att sluta spela Anas spel och börja leva sitt eget liv. Kämpa på!

fighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Baka och smaka

December 13th, 2013

Ung och omedveten om vad en sjukdom som anorexia kan medföra. Under bakningen med morsan stod man där och smaskade i sig små degbitar. Då fanns det inte en tanke på att det var fett, socker och kalorier i degen. Det var gott, det var kul och det var precis som det skulle vara. Efter första plåten smakade man en bulle, efter andra plåten smakade man en bulle och efter sista plåten smakade man en bulle. När man var liten och aldrig tänkt på kalorier kunde man äta fritt av det som bakades.

Sedan finns det en vän som injagade en matskräck i tankarna. Den satte stopp för att smaka på det goda. Varje liten bit skulle ses som en onyttig tugga av äckliga kalorier. Att äta dessa äckliga kalorier skulle vara ett misslyckande. Så det gjorde man inte till sist. Efter ett tag avvänjs man från att vilja smaka på sådana godsaker, allt man tänker kring dem är äckliga tankar. Äckliga och sjuka tankar. Tankar som sätter stopp för njutningen. När kalorifobin infinner sig finns det inte längre en frihet i ätandet.

Det är vanligt att personer med ätstörningar skaffar sig ett intresse inom bakning och matlagning. Det är faktiskt ett sjukt beteende att inte smaka av det man tillagar. Visst, det finns undantag, ibland är man kanske proppmätt redan eller bakar något man inte alls gillar/tål att äta. Jämför med innan ätstörningen. Hur agerade man vid bakning när man var yngre? Jag vet att jag åt av både deg, smet och bullar. Varför ska jag inte få göra det nu då?

Ett steg i tillfrisknandet är att våga äta av det man själv lagat. Det är sunt! Så ta dig en utmaning nu inför julbaket och smaka både deg, smet och bullar. Det kommer inte att göra någon tjock av att göra det någon gång. Det är bara gott och friskt!

Bullbak med älsklingen <3

Bullbak med älsklingen <3

IMG_1432

Minst 50 lussekatter var beställda

IMG_1434 (1)

Konstverk a la pojkvännen ;)

IMG_1439 (1)

Konstverk a la moi :)

Bakningen pågick till efter tolvslaget på natten. Under den tiden hann magen fyllas med några lussebullar och faktiskt en del deg och russin också. Det är en lättnad att inte känna en gnutta ångest över det. Varför skulle jag göra det? Det är Lucia, det är gott och det finns ingen som helst risk att bli tjock av det. Det är en frihet!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Då hade jag inte njutit av en fetaostpaj och en kopp kaffe med mjölk

November 19th, 2013

Igår eftermiddag besökte jag Wayne’s coffee inne i centrala Stockholm. Med mig hade jag en studentrabatt på 40% på alla menyer. Hungern var tilltalande efter en dag med VFU (“praktik”) på en gymnasieskola och jag var beredd på något matigt innan kvällens träning. “Macka? Wrap? Ja, wrap vill jag ha!.. fast den var slut.. hmm.. lasagne, paj, sallad, FETAOSTPAJ! MUMS!.. men var det inte det som jag fick asmycket ångest av förut när jag kom på att det innehöll fett mycket kalorier?? Kanske.. men det är väl ingenting att bry sig om nu. Jag vill ha den pajen, den verkar god och jag behöver bli mätt tills träningen.”

I väntat på att bli intervjuad mumsades pajen upp tugga efter tugga. Det var ett riktigt bra val och jag kände mig.. frisk. Inte av den uppenbara anledningen att jag ätit en paj jag trodde var väldigt kaloririk, utan av den enkla anledningen att tankarna inte handlade om oro kring det jag åt – det var en ren och naturlig njutning.

En halvtimme senare var det dags att bli intervjuad av ett par tjejer inför deras projektarbete. Där satt jag på ett fik med en stor kopp kaffe med mjölk i handen och tänkte tillbaka på min sjukdomstid. Det kan vara riktigt svårt att beskriva hur saker och ting kändes då för det känns som ett annat liv – på ett sätt var det kanske ett annat liv också? Det jag minns som tydligast är hur dåligt man mådde, hur tankarna konstant kretsade kring mat och träning. Allt handlade om att inte äta för mycket och oron för att gå över gränsen trängde sig in i huvudet varje minut av dagen.

En tillbakablick kan ibland vara det mest hälsosamma man kan göra. Det ger en insikt och förståelse över sitt eget beteende, och framför allt hjälper det en att se sig själv tydligare idag. Hade jag fortfarande varit sjuk i anorexian hade jag inte ätit den där fantastiskt goda fetaostpajen, eller jag kanske hade ätit hälften beroende på mängden kalorier, vilket jag garanterat skulle googlat fram först. Att inte låta ätstörningstankar styra mina matval är en stor frihet som jag är enormt tacksam över att jag lyckats skaffa mig. Anorexian hade tackat nej till allt i matväg som erbjuds efter en måltid, medan jag med glädje tackar jag till en kopp kaffe med mjölk i, även om jag precis ätit en hel portion paj  (för såå mättande var den ändå inte).

Intervjun handlade om hur jag upplevt vården och dess bemötande under min sjukdomstid. När jag berättar om det i efterhand inser jag hur många tvättpåsar till huvuden en del läkare har. Det bekymrar mig över hur många som fallit ned i skithålet pga. dåligt bemötande inom vården. Tänk vad fel det kan slå när man kommer till en läkare för att må bättre och det istället resulterar i att man blir ännu sjukare när man gått därifrån. Jag är banne mig tacksam över att det finns specialistvård där okunskapen kring ätstörningar är tillräckligt obefintlig att det inte leder till sjukare patienter. Jag har stött på både okunniga läkare och inspirerande sjuksköterskor inom vården.

Tack vare specialistvården fick jag insikt om allvaret i min sjukdom och vad som krävdes för att bli frisk från den. Hade jag enbart tagit med mig de bemötandena som jag fått från “vanliga” okunniga läkare hade jag inte haft de frihetskänslor från ätstörningen som jag har idag. Jag hade trott att det var okej att leva på ett BMI under 16 och att en puls under 40 inte vore akut farligt. Jag hade inte valt att njuta av min fetaostpaj och kaffe på Wayne’s coffee igår – vem sjutton vet vad jag hade gjort istället?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Publicerad och officiell

October 26th, 2013

Jag började denna blogg för cirka ett och ett halvt år sedan. Då var jag som sjukast i min anorexi, men det var också då jag hade bestämt mig att faktiskt bli frisk.

Att lida av en ätstörning kan för många kännas pinsamt. Många har en bild av vad “en anorektiker” är och man är rädd att bli dömd utifrån förutfattade meningar. Den bilden som tidigare målats upp av ätstörningar och anorexia stämmer sällan helt in på hur den verkliga bilden är. Jag tror inte att man kan förstå hur illa fördärvad en person som lider av ätstörningar verkligen är, förrän man varit med själv. En person som själv lider av sjukdomen har det inte ens lätt att förstå sig på den. Den är ologisk, elakartad och rentav förvirrande. Den förvrider inte bara ens kroppsuppfattning utan hela synen på livet.

Hur hjälper man en person som är fast i ett destruktivt beteende, lider av en sjukdom där livsuppfattningen förvrids och har en psykisk sjukdom ingen riktigt förstår sig på?

Denna blogg startades inte för att skriva om hela min resa, utan i syfte att dela med mig av erfarenheterna jag antog mig att skaffa. Jag ville ge svar på många frågor jag själv hade under insjuknandet och inför tillfrisknandet. Denna blogg visade sig ge mig så mycket mer än bara det. Efter alla fina kommentarer och mejl från mina läsare har jag fått en uppfattning om att jag faktiskt har hjälpt flera person att må bättre. Ni har gett mig energi att fortsätta driva bloggen och tack vare all energi det ger mig har mina ambitioner blivit att utveckla detta arbete i framtiden. Jag vill hjälpa människor att våga hjälpa sig själv, att våga känna sig nöjd med sig själv och sitt liv och att våga må bra! 

IMG_1242red

Ni missar väl inte månadens nummer av VeckoRevyn?

IMG_1248red

För där finns det en artikel från en intervju med mig.

På bloggen har jag under en lång tid håll mig anonym, men ju friskare och friskare jag blir, desto mer redo blir jag att dela med mig av min historia till omgivningen. En del av det som har skrivits här är väldigt avslöjande, vilken kan användas emot mig. Men jag är redo att ta det slaget, för jag tror att alla våra berättelser är nödvändiga för att sprida kunskap och information om vad ett hälsosamt liv faktiskt är.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att själv anta vandringen för tillfrisknande

September 8th, 2013

Det är inte alla som har möjlighet att få stöd från professionella behandlare eller kanske familjemedlemmar som leder en på rätt spår. Faktum är att det behöver inte vara negativt att befinna sig i en sits där man måste ta stegen mot friskhet själv. Visst är det bra att ha ett stöd att falla tillbaka på men för att bekämpa psykisk ohälsa i det långa loppet måste en själv ta tag i det och verkligen arbeta mot de målsättningar som krävs.

Behandlingen eller nära och kära finns inte där för att göra en person frisk. De finns där för stöttning, vägledning och lite som en verktygslåda. De kan ge en verktygen att laga det som blivit trasigt, men de kan inte fixa en.

Hamnar man i en sits där man måste bearbeta sin sjukdom på egenhand kan det vara gynnsamt för en själv i längden. Det är ju ett självständigt friskt liv som strävas mot, och ju tidigare man klarar av att vandra den vägen desto starkare kommer man att bli på sina egna ben.

Personligen behövde jag professionell hjälp i början av mitt tillfrisknande. Det är omöjligt att säga var jag skulle vara idag om jag inte fått det stödet jag fick, men jag kan med säkerhet säga att jag inte hade varit där jag är idag. Även om behandlingen la grunden för en vändning så var det inte den som fick mig att börja leva fritt. Det största steget som jag tagit under min resa var den nya livet i Stockholm. Att bli tvungen att klara mig själv för att leva det liv jag egentligen ville leva satte den nödvändiga pressen som behövdes för att självmant kämpa emot ätstörningen.

Tidigare har jag citerat Profeten och vill nu likna det som skrivits där om friheten med dessa ord: du är inte fri förrän du börjar leva så. Det mest essentiella tipset för att övervinna sjukdomen är alltså att börja leva som man vill kunna leva sitt liv. Så länge man vill leva med sjukdomen kommer den att finnas där, men när punkten där du verkligen vill lämna det bakom sig nås, då är jag övertygad om att man också kommer att kunna göra det. Det kommer inte ske någon revolution, det kommer fortfarande finnas toppar och dalar på vandringen framåt, men vägen man då vandrar på är den väg som tar en mot ljusare tider.

Ingen vet vilket liv man vill ha förrän man funnit det. Och finna gör man genom att söka. Söka sin väg, och låt tiden göra sin verkan så kan man onekligen hamna rätt.

andercupiered

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp