Det relativa “frisk”

August 28th, 2013

Ingen person väljer att bli sjuk i ätstörningar. Men av någon anledning måste varje person själva välja att bli frisk från dem.

Falla kan man göra utan att lyfta en muskel, men att klättra upp krävs ansträngning.

Att bli frisk är ett val man gör. Detta val omfattar ett flertal val man gör i sin vardag.

Det handlar om att välja om..

  • det är viktigare att vara smal än att äta tillräckligt
  • träningen ska gå ut på att förbränna eller må bra
  • den fettsnåla yoghurten gör en lyckligare
  • man tror att man blir en bättre person genom att låta bli att ta godisbiten
  • mellanmål inte kommer få dig att må bättre
  • vågen ska avgöra hur nöjd du är med din kropp
  • andras kommentarer är sanning eller bara andra synvinklar
  • den där extra promenaden verkligen är nödvändig

Helt frisk är man inte bara för att man inte svälter och strävar efter viktnedgång. Ett insjuknande är utom kontroll, ända tills man fått insikt om sjukdomen. När man fått insikt kan man börja lära sig dessa val och därefter besluta själv vilket val man vill göra. När man är medveten finns det ingen annan än en själv som sätter gränserna över hur friskt man vill leva.

Däremot är det inte rätt att hävda att man är helt frisk om man fortfarande gör val som ätstörningen triggar igång. Man kan må bättre, man kan vara friskare, friare och man kan sluta anses ha anorexi eller bulimi, men en ätstörning försvinner inte med viktuppgång eller avslutade kompensationsbeteenden. Bara för att man inte svälter, hetsar, kräks eller tränar överdrivet så är man inte vara helt frisk.

Det är en själv som väljer hur långt man ska komma i tillfrisknandet. Det beror på vilja val man gör i sin vardag. Jag vill nu poängtera att man behöver inte bli helt frisk för att må bra. Det kan ibland räcka att bli tillräckligt frisk och vad som är tillräckligt är individuellt. Men att inte vandra hela vägen, klättra ända upp till toppen har sina nackdelar. Det viktigaste är att man mår tillräckligt bra för att leva livet. Däremot kan man leva livet så mycket lättare desto längre man vandrar på vägen mot friskhet. Valet är hos varje individ dem själva – Hur frisk vill du bli?

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Ambivalens kring tillfrisknandet

August 8th, 2013

Det är bara att bestämma sig.

..eller?

Det finns dagar som det känns självklart att man ska tillfriskna. Det finns dagar där man hoppar och tror på ljuset. Vid tillfällen går det att finna motivation, ibland kan man förstå sig på de logiska resonemangen och faktiskt våga lita på dem. Sedan finns det dagar som sjukdomen omfamnar en med ett mörker och tankarna om att förbli sjuk låter väldigt övertalande.

Jag själv har aldrig upplevt att det funnits en tydlig vändning, där jag bara helt plötsligt bestämde mig för att bli frisk och lämna allt som har med sjukdomen att göra bakom mig. Vägen till frihet är ingen motorväg med sidoräcken. Kampen antas på grusvägar mitt ute i ingenstans. Bland skogens mörker och trädens skymda sikt är det inte lätt att veta vilken väg som leder en ut på säker mark. Hela livet är en vandring på olika vägar, och istället för att anta att det bara finns en rätt väg bör vi istället börja se till vandringen. Det spelar egentligen ingen roll exakt vilka vägar vi väljer, utan det viktigaste är att vi kan stå för de vägval vi gör. Väljer vi fel så kan vi gå tillbaka och prova nästa, väljer vi rätt så tar vi oss framåt lite fortare. Men livet kan vara långt och det viktigaste är inte att vi tar oss fram så fort som möjligt, utan att vi ser till att lära oss så mycket som möjligt på vägen.

Det går inte att bara hoppa in på motorvägen och köra mot frihetens hemstad. Vi måste vandra vår väg för att bygga upp styrkan och skaffa oss de nödvändiga lärdomarna att bära med oss. Vägen är inte rak. Det går framåt, det går bakåt och det går åt alla håll och kanter. Det viktigaste är när vi märker att vägen vi vandrar på leder oss åt fel håll så blir det dags att vända. Vänd om och välj en annan väg.

Ätstörningen är lurig. Det vet vi. Den ljuger, den lurar och den straffar. Den suger ut ljuset i tillvaron och kräver en på alla glada känslor. När mörkret känns överväldigande så är det ätstörningen som lurat in en i hålan. När man vet det, så kan man göra någonting åt det. Man kan börja söka ljuset igen. Det finns ingen garanti att man inte luras in igen, det finns många fallhål på vägen, men så länge man fortsätter att välja vägen framåt så kan man lämna ätstörningen mer och mer bakom sig.

IMG_0460redquote

Tags: , , , , , , , , , ,

Redo för avslöjandet?

August 6th, 2013

När jag flyttade till Stockholm valde jag att undanhålla anorexin från allmänheten. Den skulle inte avslöjas för att jag ville inte att den skulle vara med. Detta har varit ett fantastiskt beslut, men även om man inte erkänt sjukdomen inför andra så har den fortfarande funnits där.

Det är nödvändigt att ens närmaste känner till den delen av en. Det är ingenting som man behöver flasha med, men att ens bästa vän, släktingar och pojkvän får vara medveten om ens problematik är väl ändå självklart. Oavsett om man är mitt inne i kampen eller bär runt den i ryggsäcken så har sjukdomen varit en del av ens liv. Min anorexi har bidragit enormt mycket till den frihetslystna självmedvetna person jag är idag. Ätstörningen har satt sina spår och den kan förklara mycket av ens dagliga beteende. Även om detta inte är någonting att identifiera sig med och absolut ingenting som man ska bli dömd med, så har den en påverkan på en som person. Det är en sjukdom, en resa, en kamp och en erfarenhet som bidragit till att utforma denna fantastiska människa man är.

Dilemmat som uppstår när man vill berätta.. men inte riktigt vet om man är mogen för det. Nu har jag avslutat min behandling och det är ett stort nytt steg väntar mig. Samtidigt har jag funnit en person, en kille, som kompletterar mig. När är det dags att berätta? Anorexin är ju trots allt historia nu, men ätstörningstankar finns ju kvar. Jag vill att han ska veta.. men är det för tidigt? Endast två veckor tillsammans, men redan hunnit med så mycket.

Bby bjöd på middag igår.

Bby bjöd på middag igår.

Det är en frihet att kunna säga att jag inte längre anses vara sjuk. Nog finns det spår kvar och beteenden som lätt kan övergå till sjukdom, men jag är inte längre sjuk. Jag är tillräckligt frisk för att frigöras från behandlingen, även om behandlingen inte varit en pina. Behandlingen har gjort mig gott, den har tagit sin tid, men nu har den inget kvar att erbjuda mig längre. Jag står inte bara på mina egna ben, utan jag springer fram!

Eftersom att det nu är slut med behandlingen har tankarna slagit mig om att börja öppna upp mig om sjukdomen. Den är ju som förbi – eller? Men jag ska börja med små steg, och pojkvännen är väl det första. När den väl pratas om som historia, kanske man äntligen kan börja låta den förbli det.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Efter kamp kommer frihet

August 1st, 2013

Lik som efter regn kommer solsken, kommer även skratt efter tårar. Efter hunger kommer mättnad och efter nedgång kommer framgång. Efter ätstörningar kommer frihet, lik som efter födsel kommer livet.

Många gånger glömmer vi bort att njuta av nuet, men det finns faktiskt stunder där man inte kan finna glädje i tillvaron. I dessa stunder behöver man blicka bort över horisonten och inte lägga alla stenar i samma hög. Det finns mycket i livet som gör oss ledsna, nedstämda, arga eller helt enkelt olyckliga. Alla dessa faktorer är lika viktiga att uppleva som glädje, skratt och lycka. För vad är ljus utan mörker och vem skulle glädjas åt solen om det aldrig regnade? Frukta inte olyckan, var inte rädd för det som får en att må dåligt. Det väntar en något gott, det kommer en vändning. Efter en kamp mot ohälsa finns det ett sunt liv bakom horisonten. Det livet väntar där tills den dagen man blir beredd att välkomna det. Vi har alla våra mörker, vi har alla våra kamper, men jag tror att vi har alla våra vändningar och de kommer inte till oss förrän vi gjort oss beredda för dem.

Jag vill inte tro för mycket om mig själv eller mitt eget liv för det finns många motgångar. Men det känns som att jag börjar växa in i mig själv och finna de saker i tillvaron som ska finnas där för mig. Jag börjar bli komplett och behöver inte längre anorexin till att fylla ut tomrummet. Mitt rum fylls med andra ting som avger färger i omgivningen. Saker som jag en gång endast drömt om omfamnas jag av idag.

Våga tro att saker och ting kan bli bättre, för det är nödvändigt för att de faktiskt ska kunna bli det. Tro inte att ensamheten varar för evigt, tro inte att man måste må dåligt. Var medveten om att jobbiga känslor finns, men att allt behöver inte vara jobbigt för alltid.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Det sjuka – “jag måste vara smal”

July 28th, 2013

Fäll alla bordsben och bli av med skiten” skrev jag tidigare i våras. Det finns olika grundläggande beteenden som håller sjukdomen kvar. Anorexin har matkontrollen, kompensationen, det sociala och kroppsuppfattningen som fyra bordsben. För att bli 100% frisk behöver man övervinna ätstörningen för alla ben. Vi alla bekämpar dessa faktorer i olika takt och olika ordning. Som ni säkerligen har märkt så har jag övervunnit den större delen, men jag har kroppsuppfattningen kvar. Jag vill inte kalla mig helt frisk eftersom att en sådan stor del av sjukdomen fortfarande finns kvar: jag måste vara smal.

När det kommer till mat, träning och det sociala livet har jag kommit långt. Det har trots allt gått två år sedan mitt insjuknande i anorexian, jag har många erfarenheter i ryggsäcken och de flesta har jag varit villig att lära mig något av. Kunskapen om ätande och inställningen till livet har förbättrats på sina höjder, och detta gör jag mitt bästa för att sprida vidare till de som inte fällt dessa ben än.

Ibland funderar jag på om det går att bli helt frisk. Det är så många tankar och beteenden som måste förändras och bearbetas. Men blickar man tillbaka och kollar hur tänkte i en situation för några månader sedan och jämför med en liknande situation idag så ser man i bästa fall en utveckling. Framsteg går att göra varje dag. Det behöver inte vara de mest avancerade eller allt på en gång. Det behöver inte vara de jobbigaste fighterna och allt behöver inte vara perfekt. Med många små steg tar man sig framåt också – det tar bara mer eller mindre lång tid.

Jag beundrar de som bekämpat tvånget att vara smal. Det är någonting som jag upplever vara svårast. Så länge jag förstår att jag är snygg och smal så mår jag bra. Dock innebär detta att de dagar som ångesten är där och påstår något annat får man sig ett slag under bältet. Utseende är inte allt. Bara för att man är smal är man inte lyckligare. Detta är någonting som jag kommer försöka skriva lite mer om framöver. Eftersom det finns många personer som fällt benet om kroppsuppfattningen, så kan jag gott och väl tro att andra också kan göra det inom sin tid.

IMG_0617red

 

Å ena sidan handlar det om att kunna äta, träna och må bra i sin kropp, på ett sätt som inte är skadligt. Jag känner mig snygg när jag tränar, äter som jag vill och jag känner mig nöjd med livet. Är det osunt? Är det sjukt? Är det ändå okej att vilja vara smal? Detta är en balansgång. Snart hittas balansen.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi är fler som väljer livet

July 21st, 2013

Detta är en insändare som Frida (vackert.blogg.se) har skrivit och fått publicerad i ett flertal tidningar. Jag vill instämma i hennes text och tycker att det är fantastiskt fint skrivet. Det är underbart att se att det finns fler som vill sprida liknande budskap som en själv. Det ger mig som sagt hopp om framtiden när fler tar ställning och initiativ till att genomföra förändring.

 

 

I CHOOSE LIFE

 

 
Många ungdomar i dagens samhälle känner en ständig press att följa idealet som framställs överallt i de sociala medierna och på de sociala nätverken. Man ska vaar smal, men samtidigt ha muskler. Man ska äta både “rätt” och bra mat och framförallt ska man träna mycket och regelbundet. 
 
Det som en gång var hälsosamt har idag tyvärr blivit mer en hets. En träningstrend som har eskaerat till en träningshets. Idag räcker det inte längre med att man tar en frisk promenad eller en skön simtur, utan idag ska det presteras på hög nivå. Det ska fotas, gillas och delas på de sociala medierna. Det är som en tävling, en tävling som går ut på att springa flest kilometer på gymmet eller att äta den mest hälsosamma middagen. Eller ännu farligare, gå ner mest i vikt på kortast tid. 
 
Det är tydligt att fler och fler av samhällets ungdomar väljer att hoppa på den här trenden. Överallt möts vi av unga människor, framförallt unga tjejer som postar bilder på sig själva då dem har, ska eller till och med håller på att träna och även bilder på nyttig mat eller inspirationsbilder på smala och vältränade tjejer. Allt detta finns på de sociala nätverken som Instagram och på diverse olika bloggar.
 
Ja blev besatt av den här trenden och är idag sjuk i en ätstörning. Den så kallade hälsohetsen blev min vardag som innebar att ständigt leta fel på mig själv och saker jag kunde förbättra, eller tips på livsmedel som ökade förbränningen. Att vid återkommande tillfällen använda laxerande medel för att snabbt bli av med det jag ändå stoppade i mig. 
 
Att hela tiden gå omvägr för att förbränna mer. Att hellre vara hemma och motionera än att umgås med kompisar var ett enkelt val. Hungern försvann medan ångesten växte. Det här är bara några få exempel vad min ätstörning gjorde, och till viss del fortfarande gör. 
 
Att leva såhär var i min värl hälsosamt och jag trodde att det skulle leda till ett lyckligare liv. För smal = lycklig. Eller? Den ständiga ångesten är som vardagsmat för en ätstörd och om den här trenden fortsätter kommer fler insjukna i denna livsfarliga och personlighetstagande sjukdom. Följderna av en sådan här trend behöver inte vara hälsofrämjande utan kan tyvär slå upp portarna för en ätstörning att bita fast i en. Hälsa är ingen tävling eller något som ska bedömmas. Alla är olika, och det är det vi måste lära oss att accepetera för att unga människor inte ska drabbas av ätstörningar och då också förlora en frisk del av sig själva som tar lång tid att vinna tillbaka.
Kolla gärna in Fridas blogg och läs hennes artikel här.

Kolla gärna in Fridas blogg och läs hennes insändare här.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Life is a roller coaster

July 7th, 2013

De flesta har nog hört att det tar lång tid att tillfriskna från en ätstörning, men det är en individuell resa. En del lyckas bli fri från sin ätstörningsproblematik på väldigt kort tid och det är ingenting som jag tänker ifrågasätta, utan det är snarare något som jag beundrar. Dock tar det för de allra flesta ett antal år innan man kan känna sig riktigt fri. Ibland ställer jag mig förundran kring om man någonsin blir riktigt fri, eller om dessa tankar kommer förfölja en livet ut.

Tyvärr är det så att en del fastnar i sig ätstörning och hittar sätt att anpassa livet efter den. Jag tror att de som inte lyckas slå sig fri är de som slutar försöka med att bli frisk. Har man ett mål och kämpar för att uppnå det, så tror jag att man förr eller senare kommer till att lyckas också. Om man däremot tar bort målet så blir det rent av omöjligt att uppnå det.

Uttrycket “Life is a roller coaster, just gotta ride it” har nog de flesta hört. Det stämmer så fantastisk bra in på kampen med ätstörningar. Livet är en berg-och-dalbana. Det finns både toppar och dalar, svängar åt vänster och höger, läskiga och lugna moment, skratt och tårar osv. Det handlar inte om att hela tiden välja vägar i strävan efter att finna den rakaste, eller snabbaste vägen fram i mål. Livet handlar om att samla mod till att sätta sig i vagnen och njuta av åkturen. Åkturen genom alla upp-, ned- och sidosvängar. Frihet är inte något livsmål som uppnås i slutet av åkturen, utan det är en känsla som kan infinna sig högst upp på banans toppar.

När paniken är framme händer det lätt att man vill kasta sig ur vagnen och återfinna sig med jorden på marken. I banans dalar är marken som närmast och då kan det kännas som rätt läge. Trots att man upplever en stark panikartad känsla under åkturens gång tror jag att de flesta kan hålla med om att det knappas vore säkrare att hoppa ur vagnen medan den fortfarande hålls på banan, eller? 

För att njuta av den fantastisk roliga, och emellanåt tråkiga, berg-och-dalbana är det optimalt att ha en entusiastisk och aningen nyfiken inställning. Desamma gäller livet: Frukta inte topparna eller deras höjd, spåra inte ur när de släpps tag om vagnen och va förväntansfull när åkturen lugnar ned sig. Njut av friheten, lita på att så länge du befinner dig i vagnen hålls du kvar på banan och var medveten om att topparna kommer åter.

Nu är det så att, på både gott och ont, är livets resa betydligt längre än en berg-och-dalbana på Gröna Lund. Både topparna och dalarna varar längre och är mer utspridda. Det finns dessutom fler dalar, men också toppar på vår resa. Med detta sagt; ser det mörkt ut just nu så väntar det garanterat en topp inom kort. Är vagnen på väg uppåt så skall man icke gripas av panik, utan sitt still och njut av friheten som väntar en.

När åkturen nästan är slut önskar vi att vi kunde åka den igen. En vanlig karusell kanske man kan åka flera gånger, men samma livsbana är omöjlig att återuppleva. Just nu sitter vi i våra vagnar – let’s enjoy the ride!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Juli 2012 – kampen för framtiden

July 2nd, 2013

Det var sommar. Det var nu eller aldrig. Framtidsbesked väntade. Vart skulle jag hamna? Vad skulle det bli av mig? Anorexin behövdes bekämpa och jag sökte motivationen.

Hos mina föräldrar fanns det inget stöd för framtidenDe kunde inte tro att jag skulle klara av att bosätta mig i en annan stad. Deras fruktan över att ätstörningen skulle få all kontroll stod i vägen för deras stöd. Jag fick kämpa mot mina föräldrars tro och mot ätstörningens vilja för att faktiskt få fortsätta leva. En tanke i mitt huvud nu: jäklar anamma!

Den här månaden lärde jag mig att resonera logiskt. Bland annat skrev jag att “Jag hittar tillbaka” och det jag skrev där är mycket sant. Dock skulle jag inte påstå att det handlar om att “hitta tillbaka” utan att finna vägen framåt.

Tjejen på bilden mådde bättre, och jag tycker faktiskt att jag var snygg! Även om jag var mager.

Jag satte upp Mål att kämpa för och nu i efterhand inser jag att jag faktiskt, faktiskt, uppfyllde dom! Juli månad blev månaden med många framsteg i matväg:

Och massa fler därtill.

Det var nog den månad som jag kämpade på mer än någonsin med ätstörningen. Jag fick delvis tillbaka mensen, och även delar av livet. Livet är dramatiskt och jag började äntligen få tillbaka energin till att hantera och njuta utav det. Den här månaden reste jag med min pojkvän till Göteborg, vilken blev en enorm utmaning för maten. Det var mycket ångest, men det kan jag inte vara annat än tacksam över i efterhand. Det gjorde mig starkare!

Tänk hur en viss tid kan påverka resten av ditt liv. Hade jag inte kämpat så som jag gjorde denna månad hade jag med största sannolikhet inte suttit där jag gör idag. Min motivation till att klara av att plugga och flytta hemifrån och med stöd av min dåvarande pojkvän gjorde att jag tog mig igenom det. All tacksamhet till resan jag gjorde juli månad 2012.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Nödvändigt med viss diciplin

July 1st, 2013

Att vara disciplinerad av idag anses vara någonting positivt. Det är en egenskap som bara “de bästa” kan anskaffa sig. Har man disciplinen så kan man lyckas med i stort sett allting. Det går att disciplinera sig själv till att plugga, till att prestera på max, till att hjälpa till med mest, till att kunna mest och till att hinna med mest. Det går att tvinga sig själv till att ligga på max jämt och ständigt. Då är man bättre än alla andra. För andra människor klarar inte av det.

Att vara så pass disciplinerad klarar inte många av, på grund av den enkla anledningen att det inte är hälsosamt. Kan man lyckas med allting, kan man disciplinera sig till att vara bäst i skolan, snällaste vännen eller snabbaste sprintern, så är det inga problem att disciplinera sig till att vara mest hälsosam och helst smalast. Den fantastiska egenskapen om att vara disciplinerad utnyttjas mer än gärna av ätstörningen och därmed är disciplinen inte bra längre.

Det pratas ofta om att en majoritet av personer diagnostiserade med Anorexia Nervosa är högpresterande. De identifierar sig med deras handlingar och har svårt att finna lycka utan att prestera på topp. De anser sig vara “duktiga” när de kan disciplinera sig från att äta tillräckligt eller motionera extremt mycket.

På vägen mot tillfrisknande får man ofta jobba med att släppa kontrollen och kraven på sig själv. Allt behöver inte vara så perfekt jämt, och speciellt inte ens handlingar. En människas värde grundas inte i hur mycket bättre en person kan prestera än en annan. Man behöver inte slita asset av sig för att komma någon vart i livet och man behöver inte pusha sig själv till den yttersta gränsen för att ständigt nå en utveckling.

När man överdisciplinerat sig själv behövs det en omgivning som visar att prestation inte är allt. Det händer lätt att all disciplin och alla prestationer ses som någonting negativt. Omgivningen slutar att uppmana en till att pusha sig själv eller ta till självdisciplin för att nå upp till sina ambitioner. De kopplar gärna disciplin och höga ambitioner med ätstörningen. Därmed finns det inte längre någon uppmuntran från utomstående när man gör framsteg i livet. Ibland kan det upplevas som att andra glädjer sig åt att dra en under jordytan istället.

Vi har redan konstaterat att god disciplin hjälper en människa att lyfta sig själv och lyckas göra fantastiska framsteg, även om det inte är en sådan fantastisk egenskap som många gärna vill tro. Vi har även konstaterat att man slutas uppmuntras till höga prestationer under tillfrisknandet från anorexi. Så vad återstår att säga om detta?

Jag har under det senaste året jobbat med att tillfriskna från anorexi. Det fanns inget mer frigivande än att upptäcka hur ofarligt det är att sänka sina ambitioner. Man behöver inte vara bättre än alla andra på allt. Det finns viktigare saker i livet. Samtidigt finns det inget mer frustrerande än att inte tillåtas lyckas med att nå sina ambitioner.  Alla människor behöver disciplinera sig till att göra saker som känns motiga för att ta sig vidare i livet. De flesta missunnar en att göra framsteg inom skolan, eller tror att man ska må bättre av att inte träna alls.

  • Skolan behövs avklaras, man blir inte smartare av att sluta plugga helt.
  • Motion gynnar hälsan, ingen mår bra av att ligga hemma som en latmask dag ut och dag in.
  • Godis börs inte ätas i mängder dagligen, även om man haft anorexi behöver man inte äta en chokladkaka varje kväll.

Jag vill fortfarande kunna disciplinera mig till att:

  • Hinna med i plugget och avklara alla kurser
  • Träna ett antal gånger i veckan och underhålla både kondition och styrka
  • Äta onyttigheter minoriteten av dagarna i veckan

Detta är allmänna och specifika exempel på områden där man behöver en viss disciplinering för att må bättre. Ibland känner man hur latheten kommer krypande, och en röst som säger att man inte behöver om man inte orkar. Men det är alldeles för många som fastnar i den latheten, lika som det är alldeles för många som driver disciplinen till ohälsa. Det är okej att vara lat en del dagar, men det är också nödvändigt att ha en viss självdisciplin!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns inget “äs” i varken “jag” eller “mig”

April 26th, 2013

Det är svårt att bli av med en ätstörning. Det går att börja äta bra igen. Det går att förändra sitt beteende. Det går att få bukt med tankarna. Det går att komma över den anorektiska vikten. Det går att kämpa själv och det går att få hjälp.

Oavsett om man börjar äta bra, förändrar sitt beteende, lär sig hanskas med tankarna, får hjälp och kommer upp i vikt så blir man inte av med ätstörningen, man blir inte frisk om man inte är redo att släppa den.

Det kanske är hårda ord, men det är också sanningen. Ingen annan kan tvinga en till att bli frisk om man inte innerst inne vill det själv. Man kan bli tvingad till att hållas vid liv, eller få stöd att kämpa vidare. Men utan egen motivation, utan egen styrka kan man inte flyga fri.

Jag tror att många vill, innerst inne vill må bra och egentligen förstår att ätstörningen inte bidrar till ett bättre liv. Men ätstörningen gör en osäker, ätstörningen har makt. Vem är jag och vem är du? Ett vapen som ätstörningen använder sig av är identifikationen. Vem är jag utan dig? Vad ska jag göra utan ätstörningen? Den har blivit en sådan stor del av ens vardag, den har fyllt upp ens liv och sjukdomen har utvecklats till en livsstil. Även om man hatar den så finns den där, den är ett stöd, ett skydd, en trygghet och en identifikation.

Om man tar sig en bit på vägen mot friskhet känner man sig friare. Man känner sig gladare, starkare och ‘helt plötsligt’ har man blivit friskare. Helt plötsligt finns inte ätstörningen där på samma sätt. Vad gör man då? Det blir lätt att falla tillbaka. Att ta några steg tillbaka för att finna sin trygghet återigen. Man vill inte tillbaka till svälten, men man vill inte heller släppa taget. “Äta kakan och samtidigt behålla den”. Det går faktiskt! Det går att leva med en ätstörning om det är det man vill göra. Dock vore det nog både ett kortare och olyckligare liv.

När man äter bra, har förändrat sitt beteende, hanterar tankarna, kämpar själv och nåt en stabil vikt – då är det dags att släppa ätstörningen. Lämna det som skriker trygghet, lämna det som man så länge identifierat sig mig. För att du är inte din ätstörning och för att du är värd att vara dig själv resten av ditt liv!

  1. Du vill
  2. Du kan
  3. Du är

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp