Nallen som alltid finns kvar

December 19th, 2014

Kommer man någonsin att bli helt fri från ätstörningen?

Ätstörningen är lite som en nallebjörn. Den har funnits där för tröst när ingen annan kunde ge en kärlek. Den har gett en trygghet och blivit en vän i ensamheten. Nallebjörnen har spelat en viktig roll en gång i tiden, men efter en lång tid tillsammans har den gjort att man isolerat sig från omgivningen och faktiskt blivit mer ensam än någonsin. Då är det dags att lägga ifrån sig den. Kanske åker den upp på hyllan, ned i lådan eller kanske till och med blir man så modig att man kastar upp den på vinden. Det är svårt; motigt att lägga undan nallen. Den har funnits där så länge och nu måste man fylla tomrummet med något annat – vadå?

Det känns läskigt, men förändringen är nödvändig. Nallen passar inte in i det nya vuxna livet. Man måste samla mod och våga hitta nya sätt att få känna trygghet på.
Men nallen kastar man sällan bort. Den har hjälpt en igenom tuffa stunder och det glömmer man inte. Däremot kanske hittar man vänner, pojkvän eller intressen som gör att behovet av nallen inte längre märks av. Då ligger nallen där i lådan på vinden men man kanske aldrig plockar fram den. I vissa svåra stunder kanske man kommer att tänka på nallen och vilken tröst den kan ge i stunden, man kanske smyger sig upp, öppnar lådan och tittat på den i ögonen, kanske håller den i famnen ett tag, men sedan läggs den tillbaka i lådan. Dennes tid har passerat. Nu är det dags för nya metoder att ta sig igenom det jobbiga.

Nallen finns alltid kvar, men det är valet att inte söka tröst hos den som håller en på det friska spåret.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Varför vill man falla tillbaka?

January 16th, 2014

Varför tror du att man vill falla tillbaka? Jag har, som jag själv ser det, tagit mig upp en bra bit och faktiskt mått väldigt bra. Men ändå kommer jag på mig själv med att vilja falla tillbaka, att tänka att jag ska krascha “bara en gång till” och det blir lätt att jag välkomnar alla triggande faktorer med öppna armar. För att sen, återigen, inse att att vara i träsket inte är vad jag vill. Du är så smart och intressant, finner mycket hjälp i din blogg ska du veta. Kram fina.
Fel

Varför vill man falla tillbaka? Varför föll man ned i skiten från första början? Varför blir det fler och fler som gör det? Varför fanns det en period då man inte ville bli frisk?

(se tidigare inlägg om bakslag här)

Det är just sådana frågor som gör ätstörningar så extremt komplexa. Ambivalensen mellan det friska och det sjuka försvårar hela tillfriskningsprocessen. Någonting måste det ju vara som tilltalar i sjukdomen för att hamna där till en början, och dessutom sedan känna en osäkerhet över att vilja lämna den. Vad är det för hållhakar som den har på oss?

Det bör vara så självklart att inte vilja leva med ätstörningar, när vi vet hur skadligt det är. Ändå finns det personer som inte är villiga att bli av med dem och trots att man vet vilket helvete det är så finns det personer som vill falla tillbaka i den. Hur sjutton kan man vilja det?!

Ätstörningen kan vara många saker: Den kan vara en börda, ett helvete, en demon, en plåga, ett tvång, en sjukdom och en självskada. Samtidigt kan den också vara en trygghet, en utväg, en tillfredsställelse, en identitet och en vän. Det är de första sakerna som pekar på vilken ondska ätstörningen upplevs vara, men det är de sistnämnda sakerna som blir anledningar att hålla fast i den. I ett otryggt, ensamt eller rent av olyckligt liv finns ätstörningen som en alternativ utväg. Den påstår sig kunna erbjuda den värme, trygghet och bekräftelse som man är i behov av. Vem vill tacka nej till det?

Påminner man sig själv om all skada den gör på köpet, kan man så småningom inse att ätstörningen inte är den goda vännen den utgett sig för att vara. Vänner skadar inte varandra. Vänner finns där för att bekräfta att du är värdefull som person oavsett vilka handlingar du gör eller hur du ser ut. Ätstörningen ger dig endast en klapp på axeln om du gjort som den vill att du ska göra, vilket an vara att svälta, kräkas, hetsträna och gå ned i vikt eller dylikt. Gör du inte som ätstörningen säger så är du inte förtjänt av bekräftelsen och då ska du bli olycklig! Ätstörningen låter väl som en “underbar” vän att ha på kompislistan… eller?..

Efter att återigen bli påmind om alla lögner om trygghet och kärlek den lockar med, vänder man återigen ryggen till och vandrar tillbaka till det verkliga livet. Det verkliga livet är inte alltid lika tilltalande, för det utlovar inte samma trygghet och bekräftelse som ätstörningen kan ge en. Därför tror jag att många får flera bakslag innan de lär sig inse att ätstörningen verkligen inte är någonting man vill leva med. Ibland är det nödvändigt att bli påmind om vilka hemskheter den utsätter en för. Ibland faller man för lockelsen.. och det är inte konstigt! Men det är synd att det ska ta sådan lång tid innan man vågar lita på sig själv och verkligen inse att ätstörningen har ingenting annat än ett helvete att erbjuda i längden.

Ätstörningen kan viska lögner om trygghet, kärlek och bekräftelse, men den kommer inte att göra oss lyckligare. Livet må inte alltid erbjuda samma trygghet, värme och tillfredsställelse men det är där lyckan kan finnas! Ibland behöver vi bara bli påmind om det lite extra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

En närstående som uppmuntrar en till att leva friskt och samtidigt uppmärksammar sjuka faktorer

October 19th, 2013

Uppmuntra, pusha eller uppmärksamma? Vilket beteende har de som står en närmast? Hur beter dem sig? Tar de hänsyn till sjukdomen? Behandlar de dig som en helt frisk människa? Hur vill du att de ska förhålla sig till dig?

Det är klart att man påverkas av de personer som finns i ens närhet. Då är det viktigt att dessa personer agerar på ett sätt som uppmuntrar och inte triggar. För att leva ett friskt liv måste man också bli behandlad som så. Dock går det inte att ignorera det som finns i ens historia och det är viktigt att ens närmaste också är medvetna om det. En person som aldrig lidit av ätstörningar är inte känslig för uppmaningar och de kan ofta bli mer pushad utan att det går till överdrift. Har man däremot haft ätstörningsproblematik kan extrema uppmaningar lättare övergå till triggande ätstörningsbeteende.

En närstående som lyckas hitta balansen mellan att pusha, uppmuntra och uppmärksamma riskfyllt beteende, är nog den optimala personen att ha i sin närhet. Det visar förståelse för sjukdomen och omtanke för en som person. En person som verkligen vill en det bästa, slutar inte att uppmuntra en till ett hälsosamt liv, men den uppmärksammar och varnar en för fallgropar.

Min anorexi känns långt borta och något jag har lämnat i min historia. Jag vill leva mitt liv på samma villkor som alla andra och inte bli dömd utifrån hur jag äter och tränar. En del av det friska är att tillåtas lita på sitt eget omdöme, men ibland behövs det en utomstående som observerar och kommenterar de faktorer som kan verka triggande. Det är skillnad på att veta vad som är bäst för en och att alltid göra det.

Jag har minst en sådan person i min närhet; min pojkvän. Från att ha tvivlat på hans förståelse över vad anorexin innebär till att verkligen visa att han kan uppmuntra, pusha och uppmärksamma på ett sätt som gör mig trygg. Trygg i att ätstörningen inte kommer att komma åt mig och trygg i vårt förhållande. Han är helt fantastisk och jag hoppas att alla andra finner sådana personer i sin omgivning. Alla förtjänar ha en person som bidrar till en sådan trygghet. <3

IMG_0228red

För er alla vill jag berätta hur mycket jag uppskattar att ha honom i mitt liv <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek på riktigt

September 22nd, 2013

Två månader med honom. Det har gått två månader bara. Tiden har gått snabbt, men ändå har det hunnits med väldigt mycket. När vi är ifrån varandra känns det som evigheter och när vi är med varandra känns det som för alltid. Eftersom det inte gått särskilt lång tid känns det vågat att säga att det verkligen går att skymta en framtid tillsammans. Jag har aldrig upplevt en kärlek så naturlig – precis som det ska vara.

Vad är en sådan här kärlek i jämförelse med ätstörningen? 

Anorexin utlovade trygghet, skydd och närhet. Genom att lyssna på Ana skulle man bli nöjd med sig själv och inte längre behöva känna sig värdelös. Man skulle bli bäst – bäst på att vara smal! Ana behövdes för att kunna sluta äta. Utan ätstörningen skulle inte svälten uthärdats, för utan ätstörningen skulle kroppens egna överlevnadsinstinker träda fram. Anorexians närhet behövdes för att lyckas. Dennes uppmaningar blev regler att följa för att få den välbehövliga kärleken ätstörningen kunde ge. Missnöjet med sig själv fick en att göra allt för att känna tryggheten med Ana. Hon skulle skydda en och med hennes kärlek skulle man bli lycklig.

Det var all förfalskad kärlek. Man finner inte lycka i en kärlek som förstör en själv. Man kan önska, hoppas och tro, men lyckan finns inte där. De saker som skadar en gör en inte gladare i livet. Äkta kärlek får en att må bra. Kärlek ska inte omringa en med regler, utan det ska vara en frihet. En frihet att tillsammans med någon annan känna tillfredsställelse och lycka i livet – utan krav och förväntningar! Kärlek är ett lyckorus och i närheten av den älskade känner man alltid trygghet. Det är inte en självplåga, utan kärlek är en njutning.

Kärlek är äkta glädje och när äkta glädje upptäckts i ens liv finns det knappast behov av den förfalskade kärleken från ätstörningen.

Två månader med min älskling, och det firades med thailändsk BBQ buffé.

Förrätt

Förrätt

Thailändsk BBQ buffé

Thailändsk BBQ buffé

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tryggheten finns i i livet och lycka i omgivningen

August 11th, 2013

Vi söker trygghet och försöker rymma från livets besvär. Söker skydd bakom stängda murar och isolerar oss från omgivningen. I tryggheten ska vi finna tillfredsställelse, glädje och lycka. Bakom murarna, avskiljt från händelser och ovetskap finns det brist på ljus. I omgivningen finns det ljus, men det finns även mörker. Skyddad från livets mörker finner vi ett annat mörker. På en plats som saknar ljus. Vem blir lycklig i ett mörker?

Lycka finns inte bakom stängda murar, det finns runt om kring oss, i de saker vi älskar. Tryggheten skall man icke söka på en avskild plats, utan händelser. Tryggheten skall finnas i den plats vi lever i. När ljuset skiner lever vi. I ljuset finns glädje och lycka. Trygghet handlar inte om att undvika all oro, utan känna sig säker på hur den ska hanteras. I livet finns ljus, i livet finns trygghet, där kan vi finna lycka. Var ska du försöka finna din trygghet?

Tags: , , , , , ,

Ut ur grottan och hitta energi

July 16th, 2013

Ibland behövs det förändringar i vardagen för att man ska hitta sig själv. Det är lätt att börja grotta sig in i det som känns tryggt och bli bekväm där. I min trygghetsgrotta gömmer sig anorexin och det är riktigt farligt att hamna där. Inne i grottan är man skyddad från alla krav och måsten, men där är det också väldigt ensamt. Vad händer när man blir ensam? Det dyker upp massa knäppa tankar och man börjar göra massa galna saker för man har tappat bort sig själv.

Av någon anledning är det extremt svårt att lämna grottan och bemöta ljuset på utsidan. Men vet ni vad, grottan kommer alltid att finnas kvar där. Var bara medveten om att varje gång man stiger innanför murarna så blir det svårare att lämna den bakom sig för gott.

I natt hade jag en dröm. Det var en känslomässig dröm och jag vaknade tårögd. Den gav mig en smak i munnen som gav mig tillbaka blickar från förra sommaren. Smaken smakade färger. Färger av olika känslor. Den ljuvaste färgen gav sken från anorexin. En underbar känsla av trygghet. Men det fanns något kontroversiellt med den känslan. Färgen smakade bittert, den var sur! Lika mycket som jag älskade att påminnas av den smaken, hatade jag att ha den i munnen.

Anorexins trygghet är väl tilltalande och jag blev påmind om varför man en gång villat krypa in i grottan. Men den formen av trygghet känns endast behövlig när jag slutar sätta mig själv ute i världen, när jag faller tillbaka och inte tror att jag kan må bra. Nu vet jag, nu börjar jag lära mig, att den tryggheten kommer när energin tar slut. Varifrån hämtar man sin energi?

  • Mat
  • Sömn
  • Bloggen
  • Träning/cheerleading
  • Umgänge/flörta med killar 😉
  • Sprida positivitet
  • Dansa/festa
  • Handla/laga mat
  • Spontana aktiviteter m.fl.

En stooor och viktig energikälla handlar om just socialt umgänge på ett eller annat sätt. Det är väl inte konstigt att man börjar grotta ned sig när man undanhålls från sådana energikällor ett tag?! Detta blir så småningom en spiral rakt ned i ätstörningen om man inte tar sig i kragen.

Nu har jag planerat in träffar och aktiviteter men vänner och killar. Idag ska jag försöka stunta lite också. Nu tar jag mig i kragen och gör en förändring. I trygghetsgrottan mår jag inte bra, så varför stanna kvar?

Vi behöver socialt för att må bra!

Tags: , , , , , , , , , ,

Bekväm och redo

May 8th, 2013

Det här är helt underbart. Det här är det bästa jag vet. Det är här man inte behöver anorexin eller någon annan ätstörning. Här har man riktiga vänner. Riktig bekräftelse, riktig trygghet och äkta glädje. Det kanske inte är perfekt alla gånger, men det är nästan alla dessa “fel” som gör livet så charmigt. Att kunna skratta tillsammans för att man är konstig. Att kunna tycka om något oavsett dess brister. Perfekt!

Nu har jag och min “tvilling” tagit oss några minuter i solen. Fräsha och sexiga tills imorgon. Haha. 

Look at our tanlines! ;)

Look at our tanlines! ;)

Utmanande bild? Kan nog många tycka, men detta är ren bekvämlighet. Detta är verklighet och detta är ärlighet!

Tags: , , , , , , , , , ,

Gräset är grönare på andra sidan

March 12th, 2013

Ikväll känner jag mig lite påverkad av det som skrivs på nätet. Jag satte mig ned för att ta igen en hel del missade blogg-uppdateringar, då känslorna började svamla inombords. Det är inte artiklar i nyhetsblaskor eller reklamblad som provocerar mig – utan det är den verklighet som många av oss lever i.

Att jag, för inte alls så länge sedan har haft liknande tankegångar, problem och kämpiga vardag som många av er har idag, känns näst intill ofattbart. Vilket tanke-helvete det var, vilken (ursäkta) jäkla sjukdom Anorexia är och vilken kärlek jag vill ge till alla som kämpar med ätstörningar eller psykiska sjukdomar i allmänhet.

Gräset är inte grönare på andra sidan.
– ordspråk

Jag vill påstå det motsatta i detta fall. Att ta sig ur sitt självdestruktiva tänkande är ungefär som att börja på djupt vatten och simma sig mot land. Längst ut är det som mörkast och där är oron för att en haj ska komma och bita dig i tårna som värst. Men på vägen mot land finns det några livbojor som ligger och flyter. Tar man sig till en sådan så kan man stanna där, på lite grundare vatten tills man har återhämtat sig och är redo att simma vidare till nästa. Varje simtag leder dig närmare land. Det är inte förrän man slutar simma som man faller ned i det mörka djupet.

Ju närmare land man kommer desto ljusare bli grunden och om man är riktigt uthållig, simmar man rätt snabbt till en boj, där du till och med kan se bottnen. När bottnen börjar skymta syns det att det inte alls är bitande hajar under en. På botten finns det bara sand, lite snäckor och en del sjögräs. Ganska så precis det man egentligen visste skulle finnas, det man lärt sig sedan barnsben finns på sjöbottnen. Det är alltså egentligen ens egen oro över vad som kan gömma sig i havets mörker som skapar rädslan. Rädslan för att inte orka simma.

Om du är rädd för att falla, om du är rädd för monsterna där under så slösa inte mer energi på att simma stilla på havets djup. Det kanske är lättare att simma på samma ställe än framåt. Men så småningom räcker inte energin till att simma på samma ställe heller och då sjunker man. Lägg energin på att simma till närmsta bojen och vila en stund där istället.

När man väl bottnar finner man den trygghet som gör att man klarar resan mot land utan livbojar. Man kan närma sig gräset på denna sida i en behaglig takt, utan att behöva oroa sig för hajarna.

Det är inte förrän nu, när jag står vid strandkanten men fortfarande med fötterna i vattnet som jag ser mörkret vid andra sidan sjön. Hur sjutton tog jag mig dit? Hur sjutton kunde jag inte vilja ta mig därifrån?! Jag står här vid strandkanten med båda fötterna i vattnet. Jag kan nästan känna gräset som växer här. Snart lyfter jag ena foten…sedan följen den andra med.. snart lämnar jag allt simmande och krampande för gott.

f491283840red

Jag önskar inget hellre än att få andra att se det jag ser härifrån. Det jag kan göra är att skicka er målningar som jag har skapat, i en flaskpost och hoppas att ni kan lita på att gräset är något sålunda grönt i verkligheten som på mina bilder. Hur det faktiskt ser ut kan ni inte få veta förrän ni också har tagit er hit. Jag vet att ni också vill känna era tår gripa tag i de gröna gräset på andra sidan sjön, egentligen. Sluta trötta ut er på djupet bland all oro och ångest. Ta tagen hitåt, så kan vi tillsammans besöka grässtranden, kolla ut över vilken väg vi färdats över sjön, notera vilka bojar vi valde att stanna på och känna oss lyckliga över att vi hittat till trygg, färgglad och levande mark.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En falsk trygghet utan självkänsla

January 7th, 2013

Igår kväll pratade jag med en nära killkompis som sa att han alltid brukar hålla känslor inne. Han har tidigare trängt undan allt som fick honom att må dåligt med alkohol, och just nu kände han att han ville ta en hammare och slå sönder huvudet för att alla tankar ska försvinna.

Han tyckte att jag var en snäll vän som lyssnade, men själv tyckte jag att det var riktigt intressant! Det är intressant hur olika skeden påverkar oss och hur människors beteenden yttrar sig.

Här om dagen satt han och klagade över att alla andra verkar ha sådan dålig självkänsla. Igår bevisade han att han hade det själv..

Det är svårt att hålla hakan högt när saker gåt åt helvete. Det är lättare att ta sig genom livet med en stadig grund, en grund att falla tillbaka på, en grund att landa och något som ger en trygghet när livet känns oroligt. Har man ingen sådan grund från sin barndom så börjar man söka en när det verkligen behövs. (Detta handlar inte om att man haft en dålig uppfostran av föräldrar, utan hur man påverkats av omgivningen i stort med vänner, skola och tragedi)

Jag hittade ätstörningen, han hittade alkoholen, en del hittar droger, några finner tröst av rakbladen och andra missbruk. Något att vända sig till när ens värld känns orolig. En trygghet att falla tillbaka på när man inte känner sig trygg i sig själv.

För att lämna denna trygghet så har jag funnit att det finns en del saker man lär sig:

  • De flesta sakerna som anda säger/gör kan man inte stå till ansvar för
  • Det är lättare att tycka om andra om man tycker om sig själv
  • Det är lättare för andra att tycka om en, om man tycker om sig själv
  • Man kan få andra att må bättre genom att se till att man själv mår bra
  • Ett misstag är inget misstag – det är en lärdom
  • Man behöver inte vara bäst på allt, utan hitta de grejer du trivs bäst med att göra och fokusera på dem
  • Lyssna på vad andra säger, men tro på dig själv!

Detta kanske låter som “ego-boosts”, men det just det som behövs. Av idag får man inte tycka om sig själv som man är, av idag ska man alltid sätta andra först. Men vem tar hand om en själv? Kan man ta sig genom livet och vara så pass beroende av andras sympati? Det kanske man kan, men det blir en jäkla omväg.

Min vän insåg efteråt att han mådde så mycket bättre efter att han pratat och tömt sig på hans känslor och tankar. Jag tror att han lärde sig en hel del om sig själv genom vårat samtal. Han frågade mig hur han skulle tänka “för att inte känna sig totalt misslyckad över tjejen som utnyttjat honom?“. Jag svarade “tänk på vad du fått ut av händelsen, och om du inte kommer på något annat så har du lärt dig ett och annat“. Han svarade med att han hade lärt sig att en del kommer fett tidigt…. och därmed var min kompis tillbaka till sitt vanliga jag.

Det är bra att hitta en trygghet i sig själv. Den finns med en genom vått och torrt oavsett hur man blir behandlad av världen så har man en tröst, en röst inom sig som låter dig veta att du är bra ändå, det är inte ditt fel, låt dig inte påverkas för mycket av vad andra gör, respektera andra men tro på dig själv.

Tags: , , , , , , , , ,

Att leva med, eller utan..

November 5th, 2012

..en ätstörning.

Hur vet man vart man är på väg?

Min största farhåga är faktiskt att jag ska acceptera ätstörningen och lära mig leva med den helt enkelt. Varför skulle man egentligen välja den vägen? När det väntar en så mycket mer bakom det friska hörnet. Det är väl nu som det tar tid, tid att acceptera det man måste göra, tid att acceptera sin nya kropp och framför allt tid att “öva in” de friska och “glömma bort” de sjuka tankarna.

Just nu känner jag bara en kluvenhet. Smal, tjock, sjuk, frisk. Men det är i huvudet och det ska jag jobba på. Ärligt så har jag stora tankar om att falla tillbaka, in i tryggheten, värmen och omvårdnaden. Men det är FALSKT! Ätstörningen erbjuder en inte värme och tröst – den erbjuder frusenhet och sorg.

Vill jag leva ett kyligt liv utan lycka? Eller vill jag leva ett liv med både och? (För ett enbart lyckligt liv finns nog inte). Vill jag leva mitt liv med en ätstörning, eller vill jag bli frisk?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp