Lära sig sina gränser

November 6th, 2013

I “One thing worth living for, one thing worth fighting for (October 28th, 2013) nämnde jag att jag drabbats av ryggproblem sedan ett par veckor tillbaka. Det har varit osäkert vilket typ  av ryggskada det rör sig om, och därmed också svårt att göra en avvägning kring hur allvarlig skadan är. Sjukgymnasten som jag besökt några gånger nu säger klokt “Du själv måste avgöra om du kan träna eller inte, för säger jag till dig att du inte ska träna alls så kommer du ju knappast lyssna på det”. Han nämnde även att det är ju många elitidrottare som är i ständig smärta pga. skador, vilket är synd. Det är viktigt att man tar hand om sin egen kropp.

  • Har man lidit av ätstörningar där överdriven motion varit ett förekommande kompensations-/tvångsbeteende kan det vara svårt att känna efter vilka gränser kroppen faktiskt har. Man lär sig att ignorera varningssignalerna och köra på trots att det bara skadar. 

Idag var jag på läkarbesök och fick det konstaterat att det inte är diskbråck, vilket är en lättnad. Däremot rör det sig om bristande muskelfästen i ländryggen, som har orsakats av överbelastning…överträning… Så tji fick jag för att vara envis och ambitiös. Nu är det två veckor med så lite belastning som möjligt (a.k.a. träningsförbud) som gäller. Rörelse utan belastning är däremot nyttigt!

Värt att ha i bakhuvudet: En liten kropp tål inte lika mycket belastning som en större och därmed kan det vara riktigt farligt att jämföra sig med andra.

Det är viktigt att ta hand om kroppen, den ska inte slitas ut mer än nödvändigt. Träning ska vara uppbyggande och inte nedbrytande. Dock är skador nästan alltid oundvikligt, speciellt i idrottssammanhang. Det kommer alltid finnas personer som avråder en från att träna, det kommer alltid finnas personer som pushar en till att träna trots skada/sjukdom, därmed är det viktigt att man själv lär sig att hitta sina gränser och stå på sig. Man måste stå upp för sig egen hälsa! Det är ens egen kropp och det är en själv som ska leva med den.

Att dra ned på den fysiska ansträngningen i några veckor av sitt liv är inte en undergång. Tiden går fort och det positiva är att man får mer tid att fokusera på andra saker i livet. Även om träningen är en viktig del i ens liv så finns det mycket annat att leva för.

Jag kan känna en oro över hur minskad motion kommer att påverka mina tankar kring mat och kroppen. Det är klart att anorexin kommer fram till viss del, det är klart att hon tar tillvara på tillfällen som denna. Men som jag skrev tidigare så är detta endast några dagar av hela ens liv – vilken skillnad kan det göra? Jag kommer ju fortfarande att leva och röra på mig – det är klart att jag ska äta! Nej, inget anorexi-monster är välkommen tillbaka i detta liv. Här ska jag fortsätta att leva!…och lära..

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sluta tvångsmotionera och börja må bättre!

March 18th, 2013

usch vad jag känner igen mig i allt detta.. 
Håller på att gå på behandling med vägning och ska upp i vikt..resan är INTE rolig, men min mamma har slängt ut alla vågar och jag har slängt alla appar om kalorier men man vet ju lite i huvudet så det är ju inte det lättaste, promenaderna blir längre ju mer energi kroppen får, även om det fortf är i svält och varje steg ibland gör ont.. min fråga är hur man står ut utan dessa längre promenader? Vad sysselsatte du dig med under tiden då du var tvungen att nå din “målvikt” inom behandlingen?
Då jag måste nå den o sluta vara i svält innan den riktiga terepidelen kan börja så hjärnan hänger med.. vad gör man under dagarna, svårt att bara slappa i soffan osv..städa kan man ju inte göra hela dagarna.. Man blir ju tokig och nervös inför varje dag då man inte vet vad som komma skall!

Tokgillar din blogg btw..Och jag tycker du är grymy stark!
KRAM / F!

Hej Finis!

Fantastiskt bra att du jobbar med en viktuppgång i din behandling. Riktigt bra att din mamma gjort sig av med alla vågar och att du har dumpat alla ångest-appar. Som att man behövde dem innan och som att man behöver dem nu.

Som jag skrev i När man var som sjukast 1.2  så orkade jag inte hetsträna när jag var i svält. Jag visste att det var sjukt. Det fanns en röst inuti mig som fortfarande ville vara frisk och må bra, även om anorexins sjuka röst dominerade.

Det är extremt slitsamt på kroppen av att motionera när den är i svält. Kroppen säger ifrån. Den är trött, den orkar inte, den vill inte, det tjänar ingenting till. Det kanske verkar det bästa för stunden, men att tvångsmotionera för att bli av med ångesten kommer inte leda till att man mår bättre.

Du måste se över ditt eget beteende och ifrågasätta dig om detta verkligen är något som du vill hålla på med? Vill du lägga så mycket tid, tankar och energi på att ha ångest och kompensera? Hur ser dina vanor ut, och hur kan du komma ur dom? Finns det någon i din närhet som kan stötta dig?

Förslag på aktiviteter
Läs gärna utan fokus på ätstörningendär tipsar jag om lite aktiviteter. Nedan nämner jag några fler.

  • Spela kort tillsammans med någon i familjen
  • Börja sjunga/spela instrument
  • Måla/skriva
  • Spela datorspel eller se på film
  • Prova nya recept
  • Gör kollage
  • Lär dig något nytt! Hitta något spännande ämne att grotta ned dig i.

Till en början kan det faktiskt vara bra att fokusera på att jobba med ätstörningen. Analysera, gör listor, sätt upp mål och jobba mot det friska. Prata gärna med andra och glöm inte bort vad du vill göra i livet.

Jag har ännu inte nått min målvikt, eftersom att jag aldrig riktigt haft någon. Men imorgon ska jag lämna besked till min behandlare över hur jag vill göra, och det ska jag meddela er om imorgon-bitti! 😉

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Motionerande – sjuka vs. hälsosamma

January 16th, 2013

Hej! Jag blir nyfiken gällande det du skriver om att du tränar ca 3 ggr per vecka. Hur är det då med promenader/övrig rörelse resterande dagar under veckan? Jag kan bara säga såhär för min egen del; dessa JÄVLA (ursäkta) promenader…

Så jag är alltså nyfiken på hur du gör med ”motionen” i övrigt :) Tackar för en bra och peppande blogg!
– Rebecka

Hej Rebecka, tack själv för att du kommenterar och frågar.

Nu vill jag vara helt ärlig mot er alla kära och trogna läsare; helst skulle jag inte vilja lyfta detta ämne här och nu. Anledningen är att träning är min svagaste punkt när det gäller ätstörningen. Med det menar jag att jag har mycket svårt att veta när det går till överdrift och om det är jag själv som vill träna eller anorexin som vill förbränna. Ibland är det tydligt när det är ätstörningen som jag lyssnar på, men för det mesta börjar jag lita mer och mer på mitt eget omdöme.

Jag tror helt enkelt att jag älskar att träna. Det handlar inte bara om ätstörningens tvångsmotionerande, utan jag tycker att det är riktigt kul att se förändring, framsteg och utveckling. Jag känner mig piggare, fräschare och gladare.

Jag är en tjej som älskar att vara effektiv. Jag ogillar för det mesta långa sega promenader. Men när man var som sjukast så var det den enda motionen som man kunde få kroppen att hänga med på. Ett tag kändes det sjukt att gå på promenad längre än 20 min. Ett tag försökte jag räkna ut hur mycket jag förbrände av att gå till t-banan. När promenaderna översteg en halvtimme så visste jag att det inte var jag som ville, utan att det var Ana som tvingade.

Det är så skönt att jag hellre tar bussen än att gå nu. Känner jag mig lat så är det okej. Har jag däremot suttit inne hemma en hel dag så försöker jag ut och röra på mig. Antingen genom att åka och handla, gå en promenad/joggingtur eller köra lite kondition/styrka hemma om det är dåligt väder. Det är inte sjukt att behöva röra lite på sig dagligen. Kroppen mår inte bra av att sitta still för mycket. Framför allt så blir det väldigt svårt att sova efteråt! I alla fall för mig, som är en aktiv och effektiv tjej. Det samma gäller min mamma, jag har alltid fått höra när hon haft “restless legs” och inte kunnat sova för att hon rört på sig för lite under dagen.

Observera nu att det handlar inte om att man ska träna dagligen, utan röra lite på sig. Det kan vara i form av att umgås med vänner, spela biljard eller plocka blåbär i skogen. Det viktigaste för att vi ska må bra är att vi anpassar vår kost jämt med vår fysiska aktivitet. Vi ska inte göra med än vi vill och har energi till. Vi ska hålla oss på en nivå där vi mår bra!

Det bästa som kunde hända mig förra året var cheerleadingen. Den ersatte all sjuk tvångsmotion med glädje fyllda och organiserade träningspass. Den blev min dragkrok till ett normalt ätande och slutet på tvångsförbränningen. Tankarna förändrades ifrån “nu måste jag träna för att jag ätit” till att “nu måste jag äta för att jag har tränat”.

Jag är absolut för att man ska få träna och röra på sig; man mår bättre och orkar mer med. Men då behövs förutsättningarna till det, då behövs energin! Annars mår man bara sämre och sliter på sig själv. Gillar du inte att promenera så gör inte det. Se till att få ordning på kosten så kan du börja träna med något du faktiskt tycker är kul och i sin tur kan ge dig livsglädje tillbaka! 😀
(ungefär som cheerleadingen ger mig) 

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp