Matschemat är till för att “ta bort undervikten”

October 1st, 2014

Som jag nämnde i föregående inlägg har jag verkligen börjat få till maten. Jag äter inte exakt, eller perfekt, men hittills upplever jag det själv som att jag gjort flera förändringar.

  • Jag äter en större frukost
  • Jag äter större matportioner
  • Jag äter alltid lagad mat till lunch och middag
  • Jag försöker alltid äta något direkt efter träning

Under den senaste månaden visar vågen 0,5-1 kg mer, men enligt min behandlare och dietisten på mottagningen äter jag tydligen fortfarande lite i underkant. Visst ska man inte lite allt för mycket på siffrorna på vågen, men det är svårt att tänka sig att jag äter för lite om jag går upp i vikt – right? Så klart är det anorexian och dess viktfobi som därmed blir rädd för att äta ännu mer. Men nu har jag i alla fall fått det klart för mig att det matschema som jag har är inte till för att stå stilla i vikt, det är faktiskt för att gå upp lite, eller så fint som de uttrycker det “ta bort undervikten”.

Exempel på matdag enligt matschemat:

Frukost:
– 2,5-3 dl yoghurt
– 2 dl flingor
– 2 mackor med smör och pålägg
– 1 glas juice

Mellis:
– 2 knäckebröd med smör och pålägg
– 1 glas mjölk

Lunch:
(tallriksmodellen)

Mellis:
– 1 macka med smör, pålägg
– 1 glas mjölk/juice

Middag:
(tallriksmodellen)

Kvällsmål:
2-3 dl yoghurt
1 dl müsli
1 banan

Så, om det nu är så att jag ska äta för att gå upp i vikt så är det det jag ska göra. Det kommer ändå inte att skena iväg. Förbränningen kommer igång bättre och då behövs det kanske ännu mer, eftersom jag tränar. Att vikten ökar lite i början kan just bero på att förbränningen varit lite nedsatt, även om jag inte direkt svultit mig. Och en sådan liten viktuppgång ska man ta på för stort allvar. Kanske har jag samlat på mig mer vätska? Det viktigaste är att äta och se vad som händer med vikten och att kunna acceptera det. =) Sedan handlar det inte bara om vikten, som en klok läsare nämnde i föregående inlägg, utan även hur de förändrade matvanorna påverkar välmåendet, vilket jag kommer att skriva mer om i kommande inlägg. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Träning kräver energi – för lite energi, ingen träning.

September 23rd, 2014

Hej! Jag undrar om du har haft träningsförbud? Isånnafall hur hanterade du situationer då du ville träna? Och varför är det inte bra att träna när man är underviktig?

För ganska precis tre år sedan fick jag i princip träningsförbud. Det var inga konstigheter egentligen, med tanke på hur lite jag åt och hur mycket jag gått ned i vikt. Kroppen var svag, kall och sjuk. Det var inget alternativ att träna på riktigt, men när ångesten smög sig på.. då ville man allt förbränna kalorier.

Det var inte ovanligt att man i smyg tröstlöst försökte göra armhävningar och situps för att bygga muskler av munsbiten man precis ätit. Och eftersom träningspass var totalförbjudet blev det extra viktigt att få in vardagsmotionen. När det fanns möjlighet valde man att promenera, och inte för sjutton valde man hissen frivilligt när det fanns trappor att gå i. De rent ut sagt onödiga försöken att förbränna kalorier gör inget annat än att håller sjukdomen vid liv.

Allt eftersom att jag gick upp i vikt, åt bättre och blev friskare har jag blivit tillåten att träna mer. Gränsen kan ibland vara svår att dra över vad som är “lagom”, men en bra utgångspunkt är att man ska inte träna när man är trött. Orkar man inte så orkar man inte, då har inte kroppen tillräckligt med energi och det kan både bero på mat- eller sömnbrist. Att träna trots det att kroppen inte orkar med kan leda till flera rader konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.

Först, innan vi besvarar frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underivktig?” tycker jag att det är bra att klargöra “Varför är det bra att träna?”.

Träning, motionering, är denna generations stora hälsogenomslag. Så många forskningar har visat att motion kan ge många positiva effekter på människan, både fysiskt och psykiskt, att vi av idag nästan inte hör talas om någonting annat. Motion stärker kroppen på flera sätt, bland annat hjärtat och skelettet. Vid styrketräning fokuserar kroppen på att bygga upp starkare muskulaturer vilket kan ses som förebyggande mot bland annat ryggsmärtor och andra belastningsskador. En del träning bidrar även till att öka leders rörlighet vilket är bra för att undvika stelhet och muskelbristningar. För överviktiga personer kan motion ses som ett mycket mer hälsosamt sätt att bli av med farlig fettmassa än olika bantningskurer.

Något som framhävs ofta i media är träningens positiva effekt på den psykiska hälsan. När vi tränar frisätts hormoner som får oss att känna oss lite gladare och mer nöjd. De signalsubstanser som frisätts kan även bidra till att lätta stress. Efter ett intensivt träningspass blir det lättare att slappna av och man behöver inte ständigt gå och spänna sig pga oro. Jag känner inte till alla fördelar med att träna, men vi kan nog enas om att det finns många.

, nu till frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underviktig?”.

Jag tror att det är lätt att uppslukad av alla positiva effekter med att träna, och sedan glömma bort vilka andra konsekvenser det kan få på vår kära kropp. När man tränar höjs pulsen, hjärtfrekvensen ökar, förbränningen ökar, kroppen jobbar hårdare än vanligt och den använder sig också av mer energi än vanligt. Den använder extra mycket byggstenar för att klara av den extra höga påfrestningen som vi utsätter den för. Den behöver mer, för att bli starkare. Så vad händer om den inte får mer? Om den inte har mer byggstenar att använda sig av, och ändå på något mirakulöst sätt utsättas för denna extra påfrestningen?

Jag tror nog att ni alla förstår vad som händer om man ätit för lite i förhållande till vad kroppen förbrukar…. Jo, den börjar ta av sina egna lagrade byggstenar. Den näring som dina muskler, skelett och organ en gång byggts upp med måste den ta av för att få energi till att orka med. För en överviktig person är detta sällan skadligt, det finns energiresurser att ta av när krisen faller sig på. Men även om man har energireserver i kroppen måste man kontinuerligt få i sig tillräckligt med näringsämnen, annars mår man inte bra i alla fall. Och, det är väl “att må bra” som vi vill uppnå med träningen? Eller? Det är ju därför som den uppmuntras så mycket i dagens samhälle – det ska vara hälsosamt.

När man är underviktig MÅSTE man få i sig minst lika mycket som kroppen gör av med för att den inte ska börja bryta ned sig själv.  När vi tränar vill vi stärka hjärtat, bygga upp muskler och lätta på stressen. Om kroppen inte får tillräckligt med energi måste den hämta den från andra delar, och är man underviktig finns det sällan tillräckligt med reserver för att den inte ska bryta ned muskler och organ.

Träningsförbud får man inte bara för att det är ett ätstört beteende utan för att det faktiskt är skadligt om man är för underviktig! Jag själv ligger väl något kilogram ifrån den generella normalvikten, och äter jag för lite kommer inte mitt slit på gymmet att resultera i något annat än utmattning. Jag tränar väl inte för att bli tröttare? Jag tränar väl för att bli starkare? Jag tränar för att må bra, och då måste jag också äta tillräckligt för att min kropp ska göra det.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Det handlar först om att “ta bort undervikten”

May 21st, 2014

Det var en lärorik början på dagen…

Igår hade jag mitt andra möte med min behandlare på SCÄ. Jag är glad över att jag var på och ställde frågor både kring min egen och SCÄs behandling i allmänhet. Som ni kan läsa i “Nu börjar behandlingen på SCÄ” kände jag mig oinformerad och inte bemött som förväntat efter det första mötet. Det enda som egentligen gjordes var att ta vikt och börja skriva matdagbok. Det kändes inte rätt. Jag, liksom säkerligen många andra personer med ätstörningar, vill inte bara fokusera på maten och vikten, utan även de bakomliggande faktorerna, det psykologiska som håller en kvar i ätstörningen och får en att må dåligt.

Igår fick jag det klart för mig. På SCÄ arbetar de bara med att “ta bort undervikten” till en början och därefter erbjuder de andra alternativ för att jobba med andra bitar om det anses vara nödvändigt. Det arbetar alltså inte med de bakomliggande faktorerna förrän undervikten är borta (mer om detta i kommande inlägg).

Det går alltså inte att förvänta sig att de tar hänsyn till det psykiska välmåendet i behandlingen ännu. Det handlar helt (inte så) enkelt om att gå upp i vikt. Bara den medvetenheten kan orsaka ångest. Att inse att det är aktiv viktuppgång eller ingen behandling som gäller, sätter fart på tankeprocesserna. På ett sätt vill jag bara skita i det – det fungerar ju som det är… men långt ifrån optimalt, men på ett annat sätt blir jag motiverad. Det finns en anledning till att jag sökte behandling igen och då ska inte rädslan för att gå upp några kilogram få komma i vägen för ett fortsatt tillfrisknande. Viktuppgången är det som har varit kämpigast för mig, inte att äta när jag vill, vad jag vill eller ordentliga portioner, utan att äta så pass mycket att jag faktiskt går upp i vikt.

Viktmål:

  • 2,5 kg
  • ca ½ kg/vecka (med vissa undantag under sommaren)
  • tills oktober 2014

2,5 kg kan låta ganska lite i en annans öron, men på en liten kropp kan det verka ganska mycket, eller så är det bara ätstörningen som nojar sig. Jag känner mig ändå trygg med målen, de känns realistiska och det är samma vikt som min pojkvän sagt att han skulle vilja ha mig runt. Då känns det tryggt för att jag vet att han är med på noterna och förhoppningsvis kommer kunna stötta mig till att uppnå det.

Med ganska enkel matte kan man snabbt räkna ut att detta egentligen innebär 0,5 kg per månad. Men som sagt, undantaget är under sommaren då min behandlare har ledigt. Sedan är det ju bara bra om jag når målvikten tidigare och får den skiten överstökad. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Viktuppgång? Nu kör vi!

May 3rd, 2014

Mer “hull” på kroppen behöver inte nödvändigtvis betyda viktuppgång. Nu misstänker jag nämligen att vikten inte alls har ökat under resan. Däremot tror jag att jag visst har fått mer “hull” på grund av att jag gått från att gymma minst 3 ggr per vecka till att inte gymma en endaste gång under två veckors tid. En del av musklerna har omvandlats till fett.

När jag märkte att vikten låg på exakt samma som innan resan tog motivationen kraft igen. Nu vill jag bygga upp mig igen! Jag vill gymma, äta, gå upp de nödvändiga extra kilogrammen och bli frisk från anorexian! Jag vill bli stark och må bra. Nu vet jag att jag har stöd i min omgivning också. Jag vill inte skjuta detta framför mig något mer. Det är nu jag ska ta de sista stegen för att äntligen lämna undervikten, kaloriräknandet, kroppskontrollen och allt annat som håller mig fast i Anas klor. Det är inte “sen”, “snart” eller “då” – det är nu!

IMG_2418red

Jag vill bara träna, äta och må bra. Jag vill göra det för personerna i min närhet, för alla som ser upp till mig, för mig själv och inte minst för kärleken i mitt liv. <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

“Jag behöver gå upp 1 kg”

January 29th, 2014

Hur går det för dig nu med maten, är du normalviktig och har vanlig mens?
Jonna

Det är inga större problem för mig att äta – jag äter allt! Det som kan bli problematiskt är just regelbundenheten i mina måltider. Ibland äter jag mindre och ibland äter jag väldigt mycket mer. Mina portioner är mycket större än tidigare och jag har stor matlust. Jag ogillar dock att äta när jag inte är hungrig, vilket kanske är ganska naturligt ändå (?), men när jag väl är hungrig äter jag mig fullt nöjd oavsett kalorier.

Jag undviker gärna att tala om vikt och dylikt på bloggen eftersom att jag vet att det finns en tendes hos personen mer ätstörningar att jämföra sig. Varför väger hon så mycket/lite? Är jag inte tillräckligt smal? Varför måste jag ha ett högre BMI? osv. Jag tror att vi måste sluta jämföra oss så mycket med varandra, för vi är olika och har olika kroppar. Vi måste lära oss hur just vår kropp fungerar och mår bra. Det är dock ingen hemlighet att jag är liten i storleken.

Min mamma har aldrig vägt över 50 kg under hennes “yngre” dagar, och hon då har hon inte försökt att manipulera sin vikt på något sätt. Hon och jag är i samma storlek, så det faller mig naturligt att vara liten. Enligt BMI-skalan ligger jag ca 1 kg under “normalvikt”, men för min egen hälsas skull så jobbar jag för att gå upp det kilogrammet just nu, vilket jag närmar mig. 😉

Menstruationen har ju kommit och gått lite för mig under mitt tillfrisknande, men i somras kom den för att stanna. :) Den beror ju snarare på kroppens fettprocent än placering på BMI-skalan. En idrottare med högt BMI kan ju fortfarande ha för låg fettprocent för att ha en fungerande mens.

 

bmi 18

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Näringsdrycker kan rädda

October 22nd, 2013

Vid låg vikt är man extra känslig för virus eller andra sjukdomar som kan påverka kroppens näringsintag. Får man en magsjuka eller dylikt så klarar inte kroppen av det lika bra som om man har en liten buffert. Det är en anledning till att man inom vården oftast rekommenderas till att gå upp till en vikt lite över den understa gränsen.

Jag har en vikt som är i underkant, och under de senaste dagarna har jag fått problem med magen. Matlusten har legat i botten, eftersom jag upplever magsmärtor och illamående vid tanke på mat. Det är riktigt jobbigt eftersom jag älskar mat och verkligen inte vill tappa i vikt! Trots bristen på matlust gör man försök att få i sig något, men då klagar magen.

Igår blev jag tacksam över att jag fortfarande har några förpackningar näringsdrycker kvar i kylskåpet. En sådan fick åka in i frysen och fick bli till ett mumsigt kvällsmål. Pga. oförmågan att få i mig riktigt med mat fick jag ta och backa några steg tillbaka till näringsdryckerna. Tack vare dem kan jag få i mig tillräckligt med näring och förhoppningsvis inte känna mig lika orklös och sjuk som denna “magsjuka” får mig att må annars. Ibland kan dem verkligen vara räddningen!

IMG_1209 IMG_1210

Tags: , , , , , , , , , , ,

Vikt i cheerleading

August 17th, 2013

Så mycket kroppsfixering inom cheerleadingen. Det börjar slå mig varför det är vanligt att tala om vikt. Här finns det tydliga exempel på att killar ska vara muskellösa och väga mycket, medan tjejerna (topparna) föredras vara underviktiga men samtidigt supertighta. Jag ser dock en viss skillnad mellan dessa diskussioner och det som många andra “tjejgäng” antar. Inom cheerleadingen finns det ett syfte att vara stor och stabil som kille, samt liten och tight som flyer/topp. Det behöver inte vara ätstört – men det är lätt att det blir det.

Detta ser jag som en utmaning. Jag tänker inte vara tyst när någon uppmuntrar en till att vara sjuk och underviktig. Det är fel – då bör man se över sina värderingar – och det tänker jag göra mitt bästa för att påpeka.

Många är medvetna om att det är mycket ätstörningsproblematik inom sporten, men jag tror inte att många är medvetna om vad det innebär att faktiskt vara sjuk. Ätstörningsproblematik är så mycket mer än mat och vikt. Det vet man när man har varit där själv. Med min erfarenhet i ryggen tänker jag inte låta detta dra ned mig, utan snarare stärka mig.

Jag älskar cheerleadingen, jag älskar att träna, men jag älskar också mat och jag hatar inte längre min kropp. Ingen ska få fälla kommentarer som drar en ned i skiten igen – då ska de ifrågasättas och rent av skämmas!

Denna kommentar fick jag av en kille i laget i förrgår.

Hon är ju mindre än dig. Jag menar du är ju liten du också, men hon väger mindre och är lättare att kasta upp.

Gissa om jag blev förbannad. Tro inte att han slapp undan! Det där fick han äta upp igår när jag sa hur extremt fel det är att uppmuntra tjejer till att bli underviktiga.

Tags: , , , , , , , , , ,

Ätstörningsproblematik – så mycket mer än mat och vikt

August 12th, 2013

Anorexia är inte bara bantning och extrem kroppsvikt. Alla ätstörningar har liknande beteenden och kretsat kring mat, hälsa, träning och kroppsform. Har man något av dessa beteenden behöver man inte vara sjuk, men det är garanterat inte sunt. Lika som att man inte bara bryr sig om mat och utseende då man är sjuk.

Många har idag en felaktig bild av vad ätstörningar innebär. Folk tror att en “anorektiker” bör vara en extremt mager person som knappt äter och är väldigt viktfixerad. Det är endast den ytliga delen med sjukdomen. Om det bara är den ytliga delen som det tas i hänsyn till så kan man aldrig förstå sig på sjukdomen. Utan förståelse blir den ohanterbar.

Ett problem kan inte lösas genom att endast se till dess konsekvenser. En sjukdom kan inte botas utan kännedom kring dess symptom. Det finns alltid kortsiktiga lösningar, men de orsakar ofta större utfall i framtiden. Ett problem måste lösas från grunden genom att analysera dess orsak. Det samma gäller psykiska sjukdomar som anorexia; det handlar inte bara om att äta bra och gå upp till en sund vikt. Lösningen nås genom att jobba med alla faktorer som hjälper att hålla en inom sunda ramar.

Det gör mig lite ledsen av att höra hur många tror att ätstörningar bara kretsar kring mat och vikt. Så man kan inte vara sjuk och äta? Så man kan inte vara sjuk om man inte är underviktig? Så man är sjuk bara för att man är underviktig? Så man är sjuk bara för att man äter dåligt? 

Sjukdom medför ohälsa, men ohälsa medför icke sjukdom. Det är ett logiskt felslut som många drar. Anorexia medför låg vikt, men låg vikt medför inte anorexia. Ätstörningar medför problematik med maten, men problematik med maten medför inte ätstörningar.

En ätstörning är så mycket mer än bara mat- och viktfixering. Ni som följt min blogg ett tag har nog förstått det, men det finns så många andra personer i vår omgivning som varken läst eller insett det. En ätstörning är ett helvete som slukar både tid och energi. Det är en infektion som angriper kropp och tankemönster. Den bringar beteenden och ohälsa till personer som inte alla gånger tror att de är värda att må bra. Det är ett självförstöringsbeteende som behövs bearbetas inifrån och ut. Ambivalensen, ensamheten, förvirringen, ångesten och allt i hela ens värld blir överbelastat. Utmattad och utbränd på livet. Ätstörningen kan bli rymmen från oron och missnöjet. Detta mynnar ofta ut i kontrollbehov över mat och vikt. Någonting som går till överdrift och hälsan påverkas. Ätstörningen är en resa genom sig själv i detta liv, det är så mycket större än vad många kan tänka sig.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fet och underviktig – logiskt?

June 20th, 2013

Det är lätt att glömma bort verkligheten och låta tankarna styra. Det är lätt att börja tro på ätstörningens lögner då de verkar vara så övertygande.

Titta i spegeln och se fläsket välla överbyxlinningen. Hur kan det vara undervikt? Något är fel på kroppen eller måtten. Ett BMI i undre kanten av normalvikt (eller faktiskt undervikt) bör inte visa massvis med fett på magen. Är det detta fett som kroppen ska ha när man är normalviktig? Det kanske är en själv som är byggd på detta sätt: något underviktig med med fett på magen. Hur kan det vara möjligt? Vilken äckligt ful kropp man måste ha!

Tvivlet växer sig starkare. Var det ett bra beslut att gå upp i vikt? Det finns ingen säker tanke som säger att kroppen är finare med fettet ovanpå. Nej, fettet ska inte finnas där. Det är ätstörningen som bestämmer. Fettet måste bort igen. Nu är det indragning på maten och ökad konditionsträning som gäller. Så här får inte kroppen se ut.

Fortfarande lika konfunderad över hur vikten inte kan visa uppåt trots att fettet blivit betydligt mer synligt. Någonting stämmer inte. Någonstans går inte logiken ihop. Det spegeln visar stämmer inte överens med den bild utomstående försöker måla upp. Hur kan de tycka att detta är smalt? 

Sedan kommer den där kommentaren. Den lilla kommentaren som friska människor inte alls skulle lägga märke till, men som en person med ätstörningar tänder till direkt på och sparar på minneskortet. En kommentar som inte alls har varit riktad eller syftad till att uppmärksamma vikt eller kroppsform, men som lämnar en tankeställare som eventuellt leder till självinsikt.

Det är tur att du är lätt!
och
Du är en jätte bra topp!

Tankarna slår knut, och man förstår fortfarande inte hur det kan gå ihop. Men det som konfunderar en nu är inte hur man kan vara normal/underviktig och ha fett på magen, utan nu blir man ställd över hur en själv kan se så mycket fett på magen men att andra fortfarande upplever en som liten och lätt. Vad är sanning?!

Erfarenhetsmässigt så kan jag dra slutsatsen av att ätstörningens tankesätt är lögnen. Sitter tankarna i huvudet om att man blivit tjock/fet så är det med största sannolikhet det som spegeln visar. Det är väl lagom missvisande för att skapa förvirring hos en, va? Så fettet som man själv ser i spegeln finns egentligen inte där. Hur vrickat låter inte det?! I alla fall syns det inte utåt på samma sätt som man märker det själv. Men är inte detta mer logiskt egentligen? Det är inte vågen som det är fel på. Det är inte andra som ljuger om ens kroppsstorlek. Det är de sjuka tankarna som lurar hjärnan.

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp