Fitnesshets och alla vältränade tjejer på gymmet

December 9th, 2015

Ibland tränar jag för att det är “snyggt” med muskler. Men ibland när jag kommer till gymmet och ser alla dessa andra tjejer som är där och verkar träna för precis samma sak blir jag trött. Jag vill inte vara precis som alla andra. Jag vill inte slita asset av mig för att försöka konkurrera muskulärt med personer som har helt andra förutsättningar och liv än jag själv.

Jag vill inte vara en i mängden som blivit förblindad av dagens fitnesshets.

Ni vet väl att det ändå bara är ett “mode”? Precis som med allting annat så är det en trend som så småningom kommer att förändras till något helt annat. Snart är ju varenda människa man stöter på någorlunda välbyggd och hur snyggt blir det till sist? Det var ju som snyggast när det var speciellt.

Varför vill då så envist eftersträva att likna alla andra, när det är det som gör oss unika som faktiskt skapar attraktion? 

Den eviga strävan efter att passa in. Det är mänskligt. Även jag själv har fallit för det, och gör säkerligen än idag. Det behöver inte vara fel, men fråga dig själv: till vilket pris?

När jag kommer in där på gymmet och omringas av mycket mer vältränade tjejer än jag själv, frågar jag mig: är det verkligen det där jag vill träna för? Har jag tagit mig tiden att åka till gymmet, prioriterat bort skolarbete, hushållssysslor och vänner för det där? För att jag vill se ut precis som dom? Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har aldrig viljat vara en i mängden; inte när jag var liten på dagis, när jag började i skolan och inte i sociala sammanhang; och det vill jag heller inte vara idag.

Då förstår jag att jag tränar inte bara för att “bli snygg”, för det skulle jag inte tycka att det var värt. Det är nästan så att jag vid dessa tillfällen vill sluta träna i ren protest!.. men det gör jag inte, för jag älskar det för mycket och jag skulle inte kunna låta något sådant hindra mig från att göra det jag älskar.

Att träna enbart för hypertrofi känns för mig som något av det mest bortkastade man kan göra av sin tid och energi. Att träna för att stärka sitt självförtroende, för att det är socialt, för att det minskar stress och att de sedan även slipar till figuren lite som bonus – de är exempel på anledningar jag köper alla dagar i veckan! Men enbart för utseende… nej, då känns det som att man har felprioriterat vad som är viktigt i livet.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Vi är inte vårt utseende – det är endast en liten del av allt vi är

January 9th, 2015

Runt omkring oss av idag peppras vi med artiklar, instagram-konton, bloggar och bilder som uppmanar oss till att jobba hårdare för att få “den perfekta kroppen”. Till och med jag blir till viss del påverkad av detta – vem vill inte ha en snygg kropp? Det som anses vara snyggt är dock sällan någonting som bestämts av en själv, utan det blir den bild som media i slutändan tjäna mest pengar på att framhäva. Jag, du och alla andra kanske redan har en snygg kropp, men det blir oerhört svårt att tro på när vi ständigt blir präglad av att vi ska se ut på ett annat sätt. Kanske får vi höra att vi är snygga av våra nära och kära, vilket egentligen bör vara det som har störst betydelse, men på något vänster blir resterande delar av samhället de som får makt över hur nöjd man är med sin kropp och utseende.

Under gårdagens samtalsgrupp på Idun talade vi om ämnet “självkänsla”. Det här ämnet är otroligt basalt att ha i åtanke när man arbetar med ätstörningar, så det kan vi tala med om senare. Idag slog det mig med en boxhandske hur mycket det finns som driver på att vi ska tillägna mer och mer tid till träning och hälsosam kosthållning. Och hur, tyvärr, många blir påverkade av detta. Visst kan det vara bra i många fall att träna lite mer och äta lite hälsosammare, det är någonting jag själv skulle förespråka till viss del. Men det viktigaste är att man gör det för att man vill och mår bra utav det. Ingen ska känna sig tvungen att dag ut och dag in slita hårt med träning och begränsad kosthållning för att se ut på det sett som media framhäver som “snyggt” OM det inte gör en gladare i livet. Det slog mig helt enkelt hur mycket tid utav sitt liv många lägger ner på att förändra sitt utseende och hur liten del utseendet egentligen är utav hela ens personlighet och självvärde.

Jag tror att eftersom utseende är någonting konkret och lätt att ta på, så blir det lättare att identifiera sig själv med det än hela det abstrakta “jaget”. För “jaget” består utav så otroligt många delar att det inte går att greppa. Tänk om vi skulle börja värdera oss själva i allt det “jag” innebär istället för vilken vikt jag har, vilket hårfrisyr jag har, hur synliga musklerna är eller hur stor rumpan, brösten, näsan och låren är. Tänk om media kunde visa personer som gjort något gott mot sig själva och/eller världen. Tänk om vi fick läsa om “5 tips till att känna dig mer nöjd i livet” eller “så gör du för att stå upp för dig själv”. Ja, då skulle förmodligen stora delar av mediebranschen gå i konkurs, men mänskligheten skulle garanterat ha en bättre självkänsla i större utsträckning är vad vi har idag.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det vi förväntar oss att se, påverkar det vi faktiskt ser

October 29th, 2014

Ibland kan det vara intressant med hur vissa föreställningar verkligen påverkar det vi ser…

Under de senaste dagarna har jag gjort besök på hemmaplanen hos mina föräldrar och även träffat far- och morföräldrar. Min mormor fick nyligen reda på att jag påbörjat behandling på SCÄ och fått en tillfällig sjukskrivning. Hon har sedan tidigare känt till mina problem med anorexian och under min behandlingsperiod på öppenvården i Gävle träffade jag henne regelbundet. Idag träffade jag min mormor för första gången på några månader.

Ja, det syns att du har blivit lite magrare om kinderna.” konstaterade mormor.

Jaha, det låter lite konstigt med tanke på att jag har gått upp i vikt”, svarade jag.

Så uppenbarligen kan vissa föreställningar kring utseendet påverka det vi faktiskt tror oss se. Skillnaden är egentligen inte så tydlig så det beror nog till stor del på vad vi förväntar oss. Detta blev ett sådant tydligt och till synes, komiskt exempel, att jag var tvungen att dela med mig utav det till er. Kanske har ni varit med om något liknande? 😉

what we see

Tags: , , , , , , , , ,

Mer “hull” på kroppen

April 28th, 2014

I föregående inlägg berättades det att det blivit en hel del ätande under denna USA resa. Där konstaterades det även att “om det inte syns att man gått upp i vikt så spelar det heller ingen roll”. Ironiskt nog dröjde det inte många minuter innan jag anträffades av en kommentar som löd enligt följande

Du ser ut att ha fått  mer hull på kroppen.

Detta var naturligtvis en kommentar i positiv bemärkelse, men det är en sådan kommentar som är svår att ta in som någonting positivt för en person med anorexia. Det sätter oftast igång ätstörda tankebanor och om man inte har förmågan att bemöta anorexians sjuka argument kan det dra ned en i skiten igen.

Turligt nog lyckades jag ta emot denna kommentar på ett bra sätt, men anorexians tankar är inte helt oundvikliga för det. Det viktigaste är att inte låta dra förhastade slutsatser och låta dumtankarna styra ens handlingar. Jag vet att min pojkvän tycker att det vore snyggare om jag fick lite mer “hull” på kroppen, så i hans mening har jag bara blivit snyggare. Sedan vet jag också att anorexian gärna inte vill veta av att jag faktiskt gått upp i vikt. Men i slutändan bryr jag mig inte, för att jag vet att jag känner mig snygg och jag mår bra nu, och det är det viktigaste!

IMG_2139red

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Håret behöver näring

January 30th, 2014

Under din sjukperiod, tappade du mycket hår då? Jag har tappat säkert hälften att mitt innan jättetjocka hår, och det gör så ont i mig att se det hända. När slutar det tror du, och har du fått tillbaka ditt hår eller vad har hänt för dig? :(
– waaaallflower

Håret behöver näring för att kunna växa och hålla sig starkt. Visst finns det många anledningar till att det ska falla av (cancer, ålder etc.), men man ska inte behöva se sitt hår falla av pga. näringsbrist, i alla fall inte i detta land.

Det tar tid för hår att växa. Det är inte direkt så att man börjar tappa hår för att man ätit dåligt några dagar, eller ens några veckor för det. Det krävs oftast en längre period av undernäring innan det ger utslag på hårväxten.

När jag var som sjukast var jag förvånad över hur mitt hår fortfarande såg OK ut. Jag hade ju läst om och sett bilder på många personer med anorexia som håret tagit mycket stryk på. “Vilken tur jag har som inte tappar hår i min anorexi”, tänkte jag. Men efter några månader började håret på att tunnas ut. Det var läskigt ibland att se hur mycket som rasade från hårborsten. Jag försökte undvika allt som slet på håret; toffsar, värmetänger, hårfärger osv. Jag ville se sjukligt smal ut, men jag ville inte se sjuk ut. Det motiverade mig till att verkligen försöka få i mig mer näring.

Trots att jag började äta bättre så fortsatte håravfallet ett bra tag till. Det tar som sagt tid innan näringsintaget ger utslag på hårväxten. Men efter några månader med viktuppgång och bra kosthållning blev håret bättre och växte nästan snabbare än innan. Idag finns det inga som helst tecken på att mitt hår inte skulle få den näring den behöver. Det är längre än någonsin och jag känner mig riktigt nöjd med det. Det kanske inte är något “kanon” hår, men det ser friskt och välvårdat ut!

Jag undviker fortfarande värmetänger, hårspray och liknande produkter. Jag gillar att ha mitt hår så naturligt som möjligt. Dock slits det av pga. alla håruppsättningar under träningar och jobbpass. Det är ganska oundvikligt. Men håret växer tillbaka bara man börjar ta hand om det och ger det lite tid. =)

IMG_1205

Nu har jag dock inte klippt mig på ca 1/2 år, så det börjar väl bli dags för det. 😉
(Taget på väg till skolan idag)

Tags: , , , , ,

Varför äter jag proteintillskott?

January 7th, 2014

Efter upproret på inlägget om julklappen till mig själv publicerade jag inlägget om en hälsosam livsstil och nu, som utlovat, följer jag upp era kommentarer och funderingar i detta inlägg.

Det är garanterat många personer som ifrågasätter konsumtionen av proteinpulver och det var inte länge sedan jag själv gjorde det. Varför väljer man att proppa i sig massa konstgjort skit istället för att äta mer mat, speciellt när mat är så gott?! Det är bra att detta ifrågasätts för många gånger är det inte alls nödvändigt eller ibland till och med ohälsosamt!

Vill gärna ställa en fråga till Soelas, som du gärna får svara på i ett inlägg. Av vilken anledning köper du proteinpulver och proteinbars? Ärligt? Är det utseende? eller en ursägt för att ha med ett “enkelt mellanmål” (en banan och en yoghurt är väl inte svårare att ha med sig?” Anser du dig ha svårt att komma upp i det rekommenderade 1.5-2 g protein per kg kroppsvikt som rekommenderas för idrottare (vilket inte är svårt att komma upp i om man inte är vegetarian) osv. vilken är jusst DIN anledning?
– Flickanochhavet

I och med att jag ökat på min träningsdos under hösten fick jag rekommendationer från närstående att prova ta en shake eller bar direkt efter träningen för att vara säker att jag fyller på med protein. Till en början var jag väldigt “anti-” detta men ville ändå vara öppen för förslaget och ge det en chans. Visst skulle jag kunna ta med mig frukt och yoghurt i väskan istället, men det innehåller inte alls lika mycket proteiner och är mycket mer opraktiskt. Nu visade det sig att jag började tycka om dessa shakes och det känns som ett lätt sätt att få i sig lite efter ett gympass. Annars är ju ägg mycket mer proteinrikt, men samma där; jag har hellre några proteinbars liggandes i väskan än kokta ägg.

Träning är någonting som ger mig stor glädje i livet, vilket det även gjorde innan anorexin. Om jag inte skulle vara elitidrottare hade förmodligen situationen sett lite annorlunda ut. Cheerleading må vara en liten sport, men även den har höga krav om man vill ligga i topp. Nu strävar inte jag efter att bli bäst, men jag vill bli så bra som möjligt och det låter jag motivera mig i min träning också. Jag gymmar för att få de musklerna som gynnar mig som Flyer, men också för att jag tycker att det är kul! Jag tränar inte för att klara av att äta middagen ångestfritt eller kompensera för tidigare måltider. Jag tränar inte av tvång eller för kompensation.  Jag tränar inte för att bli snyggare eller “deffa” fram muskler. Jag tränar för utveckling och glädje!

Sålunda kan jag garantera att det inte är ett visst utseende jag strävar efter med min träning och kost. Jag tycker redan att jag är tillräckligt snygg! 😉 Men jag förstår också att funderingar dyker upp när jag börjar publicera mer “fitness” relaterade saker på bloggen. Jag tror inte att extra protein kommer att göra mig snyggare eller märkbart biffigare. Det är kan ses som en “genväg” för att få i sig tillräckligt med protein, som just nu ger mig en trygghet i att inte bryta ned min kropp i samband med träning. Jag tror verkligen inte att jag kommer att basera hela mitt livskosthållning på proteinpulver. Det är något nytt, spännande, gott och praktiskt som jag provar på just nu när jag elitsatsar i idrotten. Det är ingenting jag vill dölja för er heller.

IMG_1193red

Jag älskar mina bars och protein shakes. Det är ingenting jag tvingar i mig för att jag tror att det ska göra mig till en bättre människa. Jag äter dem för att dem är goda och praktiska träningsmellanmål!

Att vara elitidrottare och samtidigt bära på en ätstörning i ryggsäcken är en riskabel kombination. Det bör handskas med varsamhet och är ingenting jag skulle rekommendera andra att ge sig in på om de verkligen inte är så att sporten ger en den livsglädje som behövs för att bli frisk och fri. Cheerleadingen ger mig den livsglädjen och visst har jag en del tankespöken kvar, men jag har nog aldrig känt mig så fri!

Jag vill inte på något sätt få er alla att leva som mig. Jag förstår att jag kan ses som en förebild, men jag hoppas då att mitt budskap når fram om att jag vill att ni ska leva som ni mår bäst av att göra. Vi kan inte jämföra oss med varandra inom vissa områden när vi inte är samma människa. Vi kan inte leva ett lika liv, men vi kan utbyta tankar och erfarenheter. Det handlar inte om att argumentera kring om det ena är bättre än det andra, varje person måste hitta något sätt att förhålla sig med kosten som passar dennes levnadsvanor. Det finns flera olika sätt att göra saker på, och det betyder nödvändigtvis inte att det ena är rätt eller fel.

Kritiken har varit nyttig för mig. Det får mig att  analysera mina mat- och träningsvanor en extra gång, vilket aldrig slår fel om man ligger i riskzonen för ätstörningar. Jag är medveten om mina val och kanske behöver jag ta mig en funderare över både min egen hälsa och hur jag framför det till er läsare. Det blir en utmaning, men jag är tacksam över att era åsikter uppmärksammats och det är absolut någonting jag kommer ta hänsyn till i mitt fortsatta arbete. Jag hoppas att ni fått svar på era frågor och att ni också förstår att pulver och bars inte är någonting som jag ersatt mina måltider med – för det vore sjukt, utan det är ett komplement då jag tränar mycket. Det är sunt för mig!

Önskar ni läsare att jag ska sluta helt med att publicera träningsrelaterade saker på bloggen?

Önskar ni läsare att jag ska sluta helt med att publicera träningsrelaterade saker på bloggen?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att veta om sin egen kropp är hälsosam

December 27th, 2013

Hur syns det om ens kropp ligger på en hälsosam vikt?

Anorexia medför en förvriden kroppsuppfattning, men det är inte bara personer med sådana ätstörningar som har det problematiskt med att se på sin egen kropp ur ett realistiskt perspektiv.  web4health lyfter fram situationen som att vi har två kroppar:

en kropp som andra kan se och en kropp som vi själva upplever att vi har. En person kan alltså vara tjock men uppleva sig själv som smal och därför inte se någon anledning att minska i vikt. Eller så kan man vara som Karin 16 år. Hon vägde bara 28 kg när hon skrek till sin terapeut: Jag är för fet och jag måste banta! (Hämtat 27/12/13)

Låt oss spinna vidare på detta när vi nu ska föra en diskussion kring hur man själv kan se om ens kropp är hälsosam?. Först måste vi dock klargöra att en bidragande faktor till att den egna kroppen kan upplevas så skevt beror på ens kognitiva fördomar kring den. En person med ätstörningar lägger självvärdet i kroppens utseende. Äter man inte på ett visst sätt, ligger på en viss vikt, har ett visst mått eller ser ut på ett speciellt sätt så anser ätstörningen att man inte värdig. Utifrån dessa krav på mat och utseende formas olika självstraff och restriktioner i en strävan att uppnå ätstörningens mål.

Vid en inte allt för djup inblick i psykologin kan detta enkelt förklaras sådant att ens egen syn på kroppen påverkas framför allt av sina tankar kring den. Tankarna i sin tur påverkas av känslorna. Känner man sig ångestfull över att ha ätit mycket så leder det ofta till att man upplever sig tjockare, eftersom att då tänker man “fan vad jag har ätit mycket, nu kommer jag att bli asfet.”. Däremot under lugnare omständigheter blir den egna kroppsuppfattningen mer realistisk, för då finns det inte massvis med ätstörningstankar som påverkar känslorna.

IMG_0370red

En del dagar kan tankarna om hur smal jag fortfarande är slå mig och då vill jag verkligen gå upp i vikt. Medan jag andra dagar kan känna mig mer än normalviktig och önska att jag kunde äta mindre. För det mesta känner jag mig faktiskt nöjd med min kropp, sedan försöker jag vara noga med att inte låta stickspåren påverka mig och fortsätta leva mitt liv!

Här om dagen lämnades en kommentar som ifrågasatte om jag verkligen ligger på en normalvikt för min kropp, då jag ser rätt så tunn ut. Mitt svar kan inte bli annat än att jag vet inte, men jag vet att jag mår bra på den vikten jag ligger på nu. Min bästa vän sade en gång något klokt som jag lagt på minnet. “Kom ihåg att andra ser inte på dig som du ser dig själv.”, och hon har rätt! Vi är oftast mycket hårdare på oss själva än omgivningen, vilket sällan leder till annat än missnöje med sin egen kropp. Vi ser alla fel, medan andra ser helheten. Jag vet inte själv om jag tycker att jag är för smal eller inte. Det kanske låter konstigt för en person som aldrig lidit av ätstörningsproblematik när man säger att vid olika dagar och tillfällen upplever jag min kropp olika.

Har man haft en liknande problematik och kanske inte blivit helt färdig i sitt tillfrisknande så blir det svårt att se sin kropp med rättvisa alla gånger. Jag kan tänka logiskt och förstå att jag inte alls är tjock, men även jag kan få känslor som ibland får mig att se min kropp som mindre smal än den egentligen är. Men att se om den är på en hälsosam vikt eller inte? Hur gör man det?

Mitt förslag är att sluta kolla så mycket! Sluta känn, kläm och inspektera kroppens alla former. Det en själv ser och känner är inte densamma kropp som andra gör. Allt kontrollerande leder endast till ett eget missnöje över sin egen kropp och det gör en inte till rättvisa. Kroppen är hälsosam när man mår bra fysiskt. Det innebär att den håller sig frisk och har energin att utföra de aktiviteter man utsätter den för i vardagen. Mer eller mindre kan man avgöra om en annans kropp är hälsosam eller inte genom dess utseende, men vi själva, som ser vår kropp annorlunda bör snarare känna efter hur den mår istället för att titta på den.

Vi kan använda oss av mått och tabeller hit och dit för att försöka avgöra om vi ligger på en hälsosam vikt eller inte. Men allt sådant är riktlinjer och är inte avgörande i alla fall. Vi måste vara ärliga mot oss själva och fråga oss “ger jag min kropp den näring den vill ha? mår jag bra?“, och samtidigt vara öppensinnad för vad andra tror, för det är dem som ser på ens kropp objektivt.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

“Väger du som du gjorde innan ätstörningen?”

November 14th, 2013

Jag har en följdfråga här. Personligen så har jag känt det väldigt jobbigt att gå upp i vikt till mer än vad jag vägde innan jag fick ätstörningar. Det vore egentligen inte jättekonstigt om jag skulle väga lite mer med tanke på att jag är äldre och att många kvinnor ökar i vikt i 20 årsåldern. Men det är som att det känns som ett misslyckande att väga mer än så. Min fråga blir: Väger du som du gjorde innan ätstörningen? Hur känner du inför den vikten?
Julia

Tack för en väldigt bra följdfråga, Julia!

Jag skulle påstå att det är mest vanligt att man ökar i vikt under de senare tonåren (gymnasietiden) då puberteten är i full rulle och man övergår från flicka till kvinna. Kroppen blir kurvigare och fettprocenten ökar, för att som kvinna är det nödvändigt med mer fett runt organen.

Sedan sänks ju ämnesomsättningen något när man kommer över ca 20-års åldern, och då är det lätt att man lägger på sig några ytterligare kilon. I de flesta fallen är det bra, eftersom vi som kvinna i denna ålder många gånger blir gravida och det är sällan någonting som syns. En 23-åring har ju inte samma kroppsbyggnad som en 16-åring. Ingen ser nog ut som man gjorde i tonåren till kroppen, när man nåt 20 åren.

Innan min ätstörning hade jag nåt min högsta vikt någonsin. Eftersom jag alltid varit liten i storleken kom detta som en chock. Hela mitt liv har jag fått höra “ät mer”, sedan helt plötsligt var man inte lika liten och det dök upp en röst i huvudet som sa “ät mindre”. Kroppen var i förändring och kurvorna började formas. Visserligen tränade jag, men jag åt också en hel del mer “onyttigt” än tidigare.

IMG_0431red

För ca två och ett halvt år sedan

Idag väger jag faktiskt ett antal kilon under min maxvikt. Jag ser det inte som något konstigt – puberteten är en övergångsperiod och de flesta som går upp mycket under gymnasiet tappar det när kroppen vuxit färdigt. Att gå upp till den vikten idag skulle kännas motstridigt. Inte bara för att viktuppgång är en fobi hos ätstörningen, utan faktiskt för att min kropp strävar inte efter det. För att ligga på den vikten som jag gjorde då krävdes det en hel del pizza, chips, nötter och kakor m.m. Det är ingenting som jag skulle vilja jobba mot idag. Jag är nöjd och mår bra precis som jag väger idag. Jag får i mig mina kalorier och har inget emot att äta en pizza eller massvis med goda efterrätter tills jag mår illa någon gång ibland. Men att äta det varje dag eller flera gånger i veckan anser jag inte vara hälsosamt.

Jag vet inte hur min kropp skulle se ut eller må på den vikten, men jag vet att det är inte den vikt den strävar efter idag. Kanske att den behövde mer av det “fettet” under puberteten, men nu nöjer den sig gott och väl på mina chokladkakor, mackor och pastarätter. Går jag upp något kilo efter 20-års ålder så må det vara, det är knappast något som syns! Det kanske känns och det kanske blir lite ätstörningstankar som smyger sig på. Men må dom vara! Må kroppen må som den säger att den mår bäst!

OBS! Var medveten om att det finns tankar som kan börja jämföra er med andra. Kom ihåg att vi är alla olika människor i olika kroppar och ingen beteer sig exakt lika dant! Det du ska göra för din kropp är det som är bäst för dig.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Tankar kring kroppen

November 11th, 2013

Hur ofta tänker du på hur du ser ut nu för tiden? Som att spegla dig (kroppen) och hur ofta väger du dig nu för tiden? Kram
-Sofia

Viss utseendefixering är nästintill oundvikligt av idag, och helt ärligt känner jag att det finns en viss betydelse i att bry sig om hur man ser ut. Utseendet påverkar hur anda människor ser på en, och eftersom vi alla är en del av ett samhälle har det betydelse vilket intryck man gör. Det är i många fall fördelaktigt att se frisk, fräsch och hälsosam ut. Utseendet kan i många fall utspegla ens personlighet, vilket kan avgöra vilket intryck andra får av en. Det ytliga spelar större roll vid ett första intryck, men när man byggt upp en relation på djupare nivå behöver man sällan bry sig lika mycket om utsidan.

De flesta kan nog känna igen sig i detta. Det är normalt att bry sig om utseendet, men det finns undantag då fixeringen går till överdrift och de undantagen blir fler och fler.

Att kolla ansiktet i badrumsspegeln på morgonen och kanske väga sig en gång i månaden är inte sjukligt beteende. Det är inte konstigt att vilja se snygg och fräsch ut. Det börjar att bli ohälsosamt när man konstant känner ett tvång att kontrollera, mäta, känna och bedöma sin kropp efter det.

I am SUPERGIRL!

I am SUPERGIRL!

Jag kollar mig i spegeln och spanar gärna in mina magmuskler och snygga rumpa vid tillfällen. Dessutom händer det att vågen kommer fram ibland, men den har visat samma vikt +- 1 kg i över i ett halvårs tid. Jag är nöjd med mitt utseende och att ställa sig framför spegeln och tänka på allt positivt är riktigt sunt! Att däremot stå och klämma på skinnet och tänka hur “jäkla fet och äcklig” man är, när man inte ens är överviktig, är sjukt. Likaså att väga sig alldeles för ofta för att kontrollera att vikten inte skenat iväg. Där kan jag erkänna att sjukdomen har kvar viss kontroll hos mig; jag väger mig mer än jag borde. Som sagt har jag ju varit viktstabil i flera månader, så varför skulle vikten förändras på några dagar eller en vecka? Det gör den ju inte såvida man inte gör drastiska förändringar i kost/träning.

Jag tänker sällan negativa tankar kring mitt utseende. Antingen för att jag är nöjd, eller så blir jag nöjd genom att tänka att jag är det. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Jag vill inte gå upp i vikt”

November 8th, 2013

Hur identifierar man sjukdomen? Hur vet man att det är ätstörningen som lever kvar? När blir man helt frisk?

Detta är återkommande frågor från er, mig själv och med största sannolikhet de flesta som har ätstörningsproblematik. Kanske är det nödvändigt att få dessa frågor besvarade, men problemet som uppstår då är att svaret är inte desamma för exakt alla. Ätstörningarna ser annorlunda ut, vi har olika värderingar och allt är relativt. Däremot finns det ting som identifieras hos de majoriteten av de som lider av anorexia.

Fokus på vikten och det kroppsliga utseendet är en utav de vanligaste faktorerna som identifieras med ätstörningen. Till en början är det viktigt att gå ned i vikt. När man förhoppningsvis senare kommer på att viktnedgången suger ur livsglädjen och bryter ned kroppen tills det inte finns någon beståndsdel kvar så kommer man till insikt om att viljan att bli magrare är en sjuk vilja, det är ätstörningens vilja. Har man identifierat vad som är det friska- och det sjuka tänket hos sig själv kan man börja motarbeta sjukdomen. Viktnedgång är kanske inget man strävar efter längre – man vill ju egentligen må bra – så man hittar en balansvikt där man kan leva livet sunt, men… “Jag vill inte gå upp mer i vikt” är vanligt att man tänker och säger.

I dagens samhälle blir allmänheten knappast uppmuntrad till att gå upp i vikt. Om det ska ske en viktuppgång så ska det vara i muskelmassa. Det är konstigt att vilja gå upp av någonting annat. För snyggast är vi ju när vi har muskelmassa men så låg fettprocent som möjligt. Med detta som ideal och en ätstörning i bagaget blir det knappast lätt att acceptera en viktuppgång. “Jag mår ju bra nu” kan man säga efter att ha gått upp några kilogram. “Jag har en frisk vikt” hävdar man efter att ha kommit över BMI-gränsen för anorexia. Men “Jag vill inte gå upp mer i vikt” har man bestämt sig för…

Är det verkligen så att man inte behöver gå upp mer i vikt bara för att man inte är sjukligt mager? Är det verkligen friskt att vägra viktuppgång? Det behöver inte vara sjukt att ligga mellan undervikt-normalvikt, vi har ju olika kroppar och ska inte jämföra oss alltför mycket med varandra eller utgå från mått och siffror. Det viktigaste är ju att man mår bra! Men är det friskt att tänka “Jag vill inte gå upp mer i vikt”, när man inte ens ligger på övre gränsen av normalvikt? Nej, det är ätstörningen som fortfarande vill behålla kontrollen över vikten, det är ätstörningens rädsla för att bli tjock och det är ätstörningen som återigen påminner en om rädslan över viktuppgång. Det är en sjuk del, mitt i det friskare jag.

IMG_0069red

På något sätt är det väl en frihet att våga lita på kroppen? Den går inte upp i vikt av en extra stor måltid en dag. Den blir inte tjockare av en chokladkaka en fredagskväll. Kroppen blir inte tjock av att äta när den är hungrig och vill ha mer mat. Att bli frisk innebär att hitta en balans där man kan lita på kroppen och dennes signaler. Det är då man hittar sin egna sunda vikt, och det är då man både mår och ser bäst ut!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp