En liten påminnelse

February 22nd, 2015

Nog har vi alla hört folk tala om “det är vätskebalansen” när vi tror oss ha gått upp i vikt. Ja, på något logiskt plan vet man att kroppens vikt måste ändras om vi dricker mer vatten, motionerar eller går på toaletten. Det är dock inte alltid så lätt att övertyga sig själv om att det faktiskt är sanning. Nedan följer en liten påminnelse:

vätskavikt

Källa

 

 

 

Tags: , , , , , , , , ,

Det känns som att vikten inte längre är viktig

February 18th, 2015

Någonting som vi generellt sett brottas med dagligen är tankarna och upptagenheten kring vikten.

I vissa perioder tampas jag med tankar som funderar över om jag någonsin kommer att kunna släppa det. Att glädjen eller tillfredsställelsen över att se att man väger lite mindre, lite i underkant inte kan undgås att upplevas. Sedan kommer perioder som denna; där det slår mig att om jag skulle ställa mig på vågen idag skulle det snarare handla om ett invant kontrollbeteende än självaste siffrorna på displayen. Det känns inte som att ett kilogram upp eller ned skulle göra någon större betydelse. Det känns verkligen som att det finns viktigare saker i livet. Ett friskt beteende går alltid att diskuteras, men på något sätt känns det långt ifrån lika sjukt som det har varit tidigare i alla fall.

Jag ska vara uppriktig med er och erkänna att jag inte kan påstå att det inte alls skulle påverka mig alls, men jag vill hävda att just nu känns det inte som att jag skulle bry mig, och det är en häpnadsväckande skön känsla. Jag tror att om det finns perioder där upplevelsen av att vikten inte längre spelar någon roll, finns det även potential för att dessa perioder inte enbart varar några dagar eller veckor, utan att dessa perioder blir ens vardag, ens liv. Jag tror, trots mina dagar av tvivel, att det går att bli frisk. Och om inte, är jag övertygad om att det går att bli friskare, för det har ta mig tusan jag blivit själv!

Tags: , , , , , , , , , , ,

2015: våga, lita, förändra och må bra!

January 11th, 2015

Det här inlägget vill jag dedikera till det nya året vi nu har fått påbörjat. Det här året vill jobba med självkänslan – att våga säga nej när man inte vill och att lita på det egena omdömet. 

Redan under dessa första två veckor som passerat utav 2015 har jag mått så ofantligt mycket bättre i mig själv. Jag vet inte hur det kommer sig egentligen. Det enda jag kan tro har påverkat är att jag har gjort förändringar i mitt liv, som för mig, har varit rätt så stora:

  1. Tagit studieuppbehåll från KTH under vårterminen
  2. Börjar arbeta på McDonald’s igen, efter 4 mån ledighet
  3. Avsagt min plats i cheerleadinglaget
  4. Planerar att börja studera hälso-kurser på distans
  5. Släppt på “äta enligt matschemat” och börjat lita på mig själv igen

Detta har lett till att jag känner mig mer stabil i mig själv, jag och pojkvännen bråkar mindre, jag känner mig taggad inför att komma igång med terminen, känner mindre behov av behandlingen och känner mig mycket mer fri i vardagen! Mycket av detta är tack vare att jag stått upp för mig själv och mina egna behov och slutat med sådant som kännts tungt och börjat med sådant som känns kul. Det här är någonting jag vill fortsätta göra under resterande 2015.

Det är ju ditt liv och ditt nya år, så då ska du ägna det åt saker som du vill göra!

Ser verkligen fram emot att börja plugga igen när det är sånt här man ska studera:

kurser

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Semester och njutning framför ätstörning och viktfokus

August 23rd, 2014

Kommentar till inlägget: Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång:

Varför inte börja på semestern? Annan matkultur och allt
– Jenny

Frågan är alltså varför inte påbörja viktuppgången redan under semestern, varför vänta tills behandlingen på Idun börjas?.

Det finns absolut en poäng med att börja jobba för viktuppgång redan här och nu. Det är alltid bra att ta tag i det jobbiga så fort som möjligt. Men, under denna semester vill jag inte att fokuset ska ligga på vikten och ätstörningen. Här ska det inte behövas vara massa viktkontroller, kroppsliga jämförelser eller kaloriräknande. Här ska det njutas! Allt annat kan jag ta itu med sen när jag kommer hem till vardagen. Nu är jag på semester med min pojkvän och inte med Ana.

Hittills har jag inte vägt mig en endaste gång, även om det finns vågar vid varje 7-eleven. Hittills har jag inte valt maten som varit mest kalorisnål utan den mat jag faktiskt varit sugen på. Hittills har jag inte försökt att hoppa över måltider pga ångest, utan jag vill äta när jag är hungrig. Hittills har inte ätstörningen dominerat och jag syftar till att det skall förbli så! =D

När jag kommer hem kan jag få väga mig, när jag kommer hem kan jag få fundera över mina matvanor. Men nu, så länge jag har semester, så tänker jag ha semester från ätstörningen också!

Jag äter allt ifrån…

???????????????????????????????

friterat och skaldjur

???????????????????????????????

snabbmatsrestaurangs-burgare

???????????????????????????????

till snacksbuffé

???????????????????????????????

och thaimat!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Frida (tror sig) ha gått upp i vikt

August 11th, 2014

Förra veckan publicerades inlägget om “När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt“. Här kommer uppföljaren på denna, om Frida.

Frida sitter i soffan tillsammans med några vänner en fredagskväll och kollar på film. Fridas pojkvän kommer tillbaka från badrummet och meddelar glatt att han har gått upp i vikt. “Grattis” säger Frida och himlar lite med ögonen. Det spelar inte riktigt henne någon roll, plus att hon vet att han en annan dag kommer bli arg när vågen visar mindre igen. Tanken slår henne att hon faktiskt inte har vägt sig på evigheter, trots att det står en våg på badrumsgolvet. Hon kanske också har gått upp i vikt…

När filmen är slut och vännerna åkt hem ställer hon sig på vågen för första gången på flera månader. Siffrorna säger henne inte så mycket dock. Hon minns inte riktigt vad hon vägde senast, men kanske var det runt 1 kg mindre än nu. Det är ingen stor grej. Det är inte så att riskerar att bli tjock och dessutom har hon ju massvis med godis och annat gott i magen nu.

Frida tänkte “jaha, det var väl kul att väga sig, men det känns ju helt meningslöst att göra det. Runt 1 kg skillnad är ju ingenting, det är ju vad hennes pojkvän säger sig gå upp och ned från dag till dag. Vikten är ju i princip densamma utan att hon vägt sig på flera månader, så varför skulle det vara något av betydelse för henne? Palla!”. 

Frida går och lägger sig utan att reflektera ytterligare kring det. Hon känner sig snarare glad över att hon haft en trevlig filmkväll tillsammans med hennes vänner och att få lägga sig i sängen och mysa tillsammans med sin pojkvän. Det är alltid lika mysigt oavsett om han eller hon gått upp eller ned 1 kg.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att våga

August 6th, 2014

Tack för tipsen! Har du tips på hur man vågar äta sånt när man bor själv? Jag kan laga men har svårt för att äta :/
– mallan

Hur man ska våga? Hur vågar flygrädda personer sätta sig på planet till Spanien? Hur vågar den spindelrädda ta tag i spindeln och kasta ut den från sovrummet? Hur vågar vi göra vår första arbetsintervju? 

Allt handlar om att samla mod. Den flygrädda vågar för den vill så gärna på sin utomlandssemester med familjen. Den spindelrädda våga för att den vägrar sova med en spindel i rummet. Vi vågar göra vår första arbetsintervju för att oavsett hur nervräckande det kan vara så är det ett steg vi i princip faktiskt måste ta, förr eller senare, för att ta oss vidare i livet.

Man kommer att vara rädd innan, man kommer att vara rädd när man gör det de första gångerna, det kommer att kännas obehagligt och chockerande, för man vet inte riktigt vad som väntar sig. Men samlar man modet till att göra det, trots rädslan, så kommer det redan efter de första gångerna att kännas lättare. Man blir starkare, modigare och lugnare. Den rädslan som känts de första gångerna kommer att försvinna.

Efter att ha flugit till Spanien, USA, Thailand, Turkiet och Cypern känner inte den flygrädda samma ångest inför att sätta sig på ett plan. Efter att ha behövt kastat ut ett tiotal spindlar en sommar från sovrummet känns det inte lika läskigt att behöva se på insekten. Efter att ha gått på ett dussin arbetsintervjuer har man lärt sig att hålla nerverna i schack och slappna av – man vet vad som väntar en, och det är inte alls lika farligt som ens egna föreställningar oftast målar upp det att vara.

Är det maten i sig som oroar dig, eller är det rädslan för att maten ska leda till en viktökning? En flygrädd är ju inte rädd för flyget – utan för att det ska krascha eller dylikt. Det enda sättet för en person att verkligen förstå att flyger inte kommer att krascha är att sätta sig på det. Ångesten kommer vara skyhög, men endast de första gångerna. För att samla modet finns det naturligtvis tankeverktyg att ta till. 

  1. Vad är du rädd för ska hända?
  2. Är det sannolikt att det händer?
  3. Varför reagerar inte andra människor så starkt på detta?
  4. Händer det verkligen andra människor?
  5. Varför skulle det då hända en själv?
  6. Varför vill/behöver jag utsätta mig för denna ångest?
  7. Är det värt det i längden?
  8. Vad är det som håller mig tillbaka?
  9. Vad behöver jag göra/tänka för att hitta modet?
  10. Vill jag ens bli av med min rädsla?

Frågor i detta stuk kan ibland vara hjälpsamma för att lära sig resonera logiskt med sig själv. Det är så lätt att bli uppslukad av sina känslor att tankarna inte längre går att styra. Försök ta hjälp av detta och hitta vad som stärker dig.

Vad kan få dig att våga?

 

Tags: , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppmärksamma sjukdomen – våga agera!

March 23rd, 2014

Vad ska man göra om man ser en anorektiker på gymmet (spec. om man träffar på denne ofta). Ska man låta bli att kommentera? Fråga hur den mår? Börja ta kontakt? Eller om det är riktigt illa ställt, kontakta gympersonalen?

Vad tycker du?
– 
Flickanochhavet

Denna kommentar fick jag i samband med det senaste inlägget om Frida & OfeliaTjejen på gymmet“.

Jag vill öppna upp för diskussion kring denna fråga. Vems ansvar är det egentligen? Är det gympersonalens ansvar att se till att de inte tillåter sjuka personer träna, är det anhörigas ansvar att se till att den sjuka inte rymmer iväg till gymmet, är det vårt ansvar som mer eller mindre f.d. sjuka eller är det enbart ens eget?

Jag tycker att det är allas ansvar tillsammans att motverka sjuka ätstörningsbeteenden i samhället. En sjuk kan sällan ensamt bekämpa ätstörningen och frivilligt sluta med alla kompensationshandlingar. En ätstörning är väldigt komplex och beroende på hur sjuk man är är det olika svårt att ha insikt om sitt beteende. Vi känner nog alla till om att synen på sig själv är tragiskt nog förvriden i ätstörningens händer och då kan det vara mycket nödvändigt att ha en omgivning som ser efter en lite grann.

Utifrån mina egna erfarenheter skulle jag personligen uppskatta att folk uppmärksammade sjukdomen. Jag behövde höra att jag var väldigt mager för att förstå det, jag behövde höra det mååånga gånger, och även än idag behöver jag bekräftelsen på att jag är liten för att jag ska förstå att det inte är farligt att gå upp i vikt. Liknande tror jag att en person som utför kompensationshandlingar behöver höra att det är fel och osunt. Även om man egentligen vet det, så har man inte riktigt lyckats tagit tills sig det faktumet för att det finns en helt annan sjuk röst i huvudet som försöker övertala en annorlunda.

Ett vanligt problem av idag är att folk är så konflikträdda att de hellre håller tyst än att säger vad de tycker. Vi förblindar oss själva för problemen som finns runt omkring oss istället för att uppmärksamma dem. Säger vi aldrig någonting, kommer det aldrig att ske en förändring heller.

Personligen ser jag upp till folk som vågar ta ställning i känsliga konflikter. Mer sådant behövs! Det är modigt att konfrontera en person som förstör sig egen hälsa. Sedan är det en konst att göra det konstruktivt och inte kritiserande. Det är extremt känsligt att tala om ätstörningar, och man vet aldrig hur motparten kommer att reagera. Men hellre att vi säger någonting och sedan backar, än att vi sitter tyst och observerar en annan person förstöra sig själv ännu mer. Eller?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett annorlunda kvällsmål, men ack så gott!

December 30th, 2013

Sedan mitt tillfrisknande har det snarare blivit ett intresse att mixtra med maten och prova nya smaker än att hålla mig till de bekväma, trygga och vanliga alternativen. Jag tror att det har gjort mitt nytta att äta sådant jag inte “vet”, för att då kan inte anorexian ha den kontrollen som den begär. Dock kan det också vara panikartat om kontrollbehovet är starkt. Det är inte lätt att bryta sig ifrån de trygga matvanorna, men jag tror att det kan vara nödvändigt för vissa, i verkan att bli frisk. Det är en frihet!

Som kakan på tårtan till detta bidrar nog faktumet att jag är student och ensamförsörjande ganska mycket. Jag älskar att handla på extrapris! Det är inte bara för att det är billigt, utan även för att det är spännande att se vad som finns och hur kreativ man kan vara med det. 😉 Men livsmedel jag verkligen gillar har jag inget emot att kosta på mig även om de är extra dyra. :) Livet ska ju vara gott!

Kvällsmål:

  • Pågen julvört
  • Lätta (extrapris Coop)
  • Kalvsylta (30% Lidl)
  • Smörgåsgurka (extrapris Hemköp)
  • Grönt te
  • Julfil (30% Lidl)
  • Müsli
  • Kanel

IMG_1597

IMG_1601

Ett juligt kvällsmål

Vem hade kunnat tro att detta skulle bli en ny favorit-macka? 

Glatt överraskad över att kombinationen fungerade så pass bra.. men det kanske är min konstiga smak på mat som talar bara. Prova? Det är inte minst ett juligt kvällsmål. Hade magen tillåtit hade jag garanterat mumsat i mig en till, men detta var rätt så mastigt ändå. Med lite extra örtsalt på mackan så blev det hur gott som helst! Det gäller att våga prova! 😀

Tags: , , , , , , , , , , ,

Vikt-prat som lett till resultat

November 18th, 2013

Det har varit mycket diskussioner kring vikt under föregående vecka här på bloggen. Efter det att “Tankar kring kroppen” publicerats dök det upp många följdfrågor som bland annat Väger du som du gjorde innan ätstörningen?ochÄr du bekväm med din kropp i de intima situationerna?“. I det senaste inlägget lyftes en diskussion kring “Är det lättare att gå ned i vikt än att gå upp?“.

Det är riktigt roligt att se att så många engagerar sig genom att kommentera. Vi lär oss av varandra. Vad är kunskap och erfarenheter om man inte delar med sig utav dem?

Sammanfattning av veckans diskussioner här på bloggen:

  • Trots att man äter tills det känns som att matsäcken ska spricka är det vanligt att man upplever ett starkt sug i magen efter en svält. Som om den innehåller ett stort svart hål som absorberar all näring.
  • Suget och hungern stabiliseras efter ett par dagar eller någon vecka om man fortsätter att äta “normala” måltider.
  • Ett BMI runt 21-22 måste vara en optimal vikt. Det finns både marginaler uppåt och nedåt, innan man skulle nå en ohälsosam vikt!
  • Att lyssna på kroppen är A och O.
  • Magsäcken krymper när man svälter, vilket kan medföra att man känner sig mätt trots att man äter för små portioner till en början. Då kan det vara nödvändigt att “tvinga” sig själv att äta det lilla extra för att vänja kroppen med vilken mängd mat den ska handskas med.
  • Att både prata och äta mat på ett sunt sätt är bästa vägen för att sprida hälsosamma matvanor till andra.
  • Är man bekväm med sin kropp, med sin partner, i sitt förhållande så är man också bekväm i de intima situationerna också.
  • Alla upplever det olika svårt att gå upp och ned i vikt (läs här).

Och slutligen:

UT MED VÅGEN!

IMG_8622red

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp