Lika som bra vänds till dåligt, vänds dåligt till bra

October 25th, 2014

Att gå upp i vikt kan vara bland de värsta sakerna en person med anorexia/ätstörningar kan göra, men samtidigt kan det också vara bland de bästa. I många fall är det själva viktfobin som sätter hinder för en hälsosam kosthållning, och för att kunna bli frisk behöver man utmana denna rädsla och acceptera en sund vikt. 

Tidigare skrev jag ett inlägg (Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!) där jag förklarade hur jag helt plötsligt upplevt att ångesten över viktuppgång lämnat mig. Det var också sant; den hade det. Men likväl som ni förstår jag att man inte blir frisk “så lätt”. Jag förstod att ångesten skulle komma ikapp mig så småningom, men man gynnas aldrig av att ta ut den i förskott.

Likväl som jag visste att ångesten skulle komma ikapp mig, kan jag nu, när det har gjort det, veta att den också kommer att lämna mig. Jag accepterar att den finns där, men försöker att inte lägga mer tankeverksamhet på det än det oundvikliga. För ju mer man tänker på någonting, desto viktigare säger man till hjärnan att det är. Och egentligen, vikten ska inte vara så viktig så att man inte kan upprätthålla en sund kosthållning!

 

Tags: , , , , , , , , ,

Ett försvar mot “överkänsligheten”

August 3rd, 2014

När saker och ting går dåligt och det känns som att man är på väg ned i skiten igen, målas det upp en bild om att det endast ligger ett brant stup framför en. Den bilden i sig leder till ytterligare negativa tankar om sig själv och sitt liv. Det som gått dåligt kanske egentligen inte behövs ses som en stor grej, men visualiseringen om hur allting kommer fortsätta vara skit leder en lätt till nedstämdhet. 

När man hamnat i denna nedstämdhet vill man inget hellre än att ge upp. Ge upp i kampen, ge upp på sig själv och ge upp på livet. Det finns ingen ork eller vilja att känna glädje. Man har liksom fastnat i sina egna tankar och föreställningar om att det alltid kommer att vara skit och vägen framför en pekar som ett stup, rakt ned åt helvetet. Allt detta kan ske endast på grund utav en liten sak i vardagen som gått fel.

Med erfarenhet lär man sig att vägen framför en kommer inte alls att stupa i all oändlighet. Man har varit med om sådana situationer förut, dagar när man bara vill ligga och dö under täcket i väntan på att någon ska finna en i sin ensamhet och lyfta en ut i ljuset. Dagarna passerar en och likaså gör dessa känslor. Kurvan fortsätter inte nedåt för evigt, den kommer att vända och få en att lyfta upp sig själv. Ibland tar det bara tid..

Jag har lärt mig att när mina känslor börjar få mina tankar att överdriva situationen, när nedstämdheten och förtvivlan börjar tränga sig in så hjälper det att byta miljö. Lämna platsen, gör någonting annat, koppla bort tankarna på ljust den jobbiga saken för ett tag, rymma från omgivningen som bringat denna nedstämdhet och stället där jag bara vill gömma mig under täcket. Det känns motigt i början, för att det finns en övertygande känsla som säger att man inte kommer att kunna bli glad igen – men det är inte sant, det går att bli glad igen! Man kommer att bli glad igen! Man måste bara våga vara öppen för de känslorna.

En del kanske anser att det är “fegt” att rymma ifrån situationen, medan jag anser att det är ett sätt att försvara sig själv på och det är inget fel med det! Det handlar inte om att försvinna för alltid eller helt och hållet glömma bort tankarna, utan det handlar om att koppla bort dem i stunden som hettan är som värst, för att senare kunna återgå till det som varit jobbigt och lättare kunna hantera det.

Ofta när man hamnar i nedstämdhet över en sak som blivit tok är det ens egna förställningar om hur vägen kommer att fortsätta ut för ett stup som orsakar den. Egentligen behöver vi inte må så dåligt över en enstaka sak om vi slutar grubbla över hur “skit” allting kommer att bli. Ett trix är att koppla bort tankarna från det som känns så dåligt i stunden, för att sedan, när man redan hoppat över stupet, återgå tillbaka till att bemöta det jobbiga. Då har man redan upplevt en vändning på kurvan och det blir lättare att förstå att den inte kommer att fortsätta rakt nedåt. Livet har sina vändningar, tro inget annat!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vägen tillbaka – januari 2012

January 5th, 2013

Tyvärr så kommer jag inte att göra någon helårsresumé på mit 2012. Det har varit alldeles för mycket tankar och skeden som jag varken kan beskriva eller kommer ihåg. Däremot tänker jag inleda varje ny månad med att göra en tillbakablick på det gångna året.

Januari 2012
Året 2012 börjades tillsammans med min familj i Thailand. Den resan var nog den värsta tiden tillsammans med dem. Anorexin var så stark och att kämpa emot den på annan mark gjorde saker inte lättare.

Varje liten mandarinklyfta var en kaloribomb och den mesta tiden tillbringade jag vid polen, där det fanns internet för att sitta och räkna kalorier.

Mina föräldrar ställde krav på att jag måste äta ordentligt. Frukosten gick bäst, för då var jag som hungrigast. Det som jag såg vara en normalportion skulle jag svälta ihjäl på idag.

En lunch på semestern som då var sååå mättande

 

Jag fann även kärleken i vårrullar och åt ofta på restaurang. Thaimat var godkänt av anorexin, starkt och mycket grönsaker.

Jag lärde mig också att äta hamburgare igen. Dock till en början utan dressing.

Efter semestern hade man förväntat sig en skillnad på vågen. Men då vågen visade en skillnad åt “fel” håll så blev det en vändpunkt för mig.

Jag gjorde ett starkt försök att bättra på portionerna

 Jag nådde min bottenvikt i januari förra året. Då hade jag “kämpat” med att vända viktnedgången i en månad. När jag vägde in på 36,1 kg för polotten på plats. Det var dags att göra förändringar på riktigt nu eller… sjukhus.  Med ett bmi på 14 levde man inget riktigt liv. Var dag gick ut på att kämpa emot eller följa ätstörningen. Anorexin styrde och det var dags att ta kontrollen över mig själv igen. Jag ville inte mista mitt liv; inte här, inte nu, inte än och inte på detta sätt. Vill jag lyckas i livet så finns det ingen mening att ge upp nu. Varje tanke hade två sidor, i varje val var jag kluven – men tack vare min gedigna bestämdhet att ta studenten 2012 men bra betyg och INTE bli inlagd så kom vändningen.

2012 skulle bli det året som jag tog mig genom anorexins vassaste klor.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det vänder

September 9th, 2012

.. det gör det alltid.

I de jobbigaste och mest ångestfulla stunderna så är det svårt att se ljuset. Man är sååå nära på att ge upp och falla för ätstörningen. Håll ut! Hang in there. För det vänder. Det gör det alltid. Fortsätt att leva dagen som innan, låt ångesten och alla jobbiga tankar finnas där och knäcka dig ett tag. Men följ inte tankarna! Utan låt de bara finnas ett tag, för de försvinner. Det gör de för mig i alla fall, och jag tror att bara man är tålmodig så gör de det för alla.

Den här veckan ska jag lägga fokus på rätt saker. Skolan blir prio ett!

Idag var jag och fikade på Wayne’s tillsammans med min moster. Hon bjöd så det var nice 😀 Ett lagom eftermiddags-mellanmål. Det var meningen att vi skulle dela på kakan, men jag åt mestadels av den ändå. Annars skulle jag bli hungrig ju 😮

Blåbärs cheesecake och en kopp kaffe. MUMS!

Tags: , , , , , , ,

Nu är det bestämt!

March 9th, 2012

Från och med när jag vaknar på morgonen SKA jag äta normala måltider. punkt!

Ingen mer tid ska behöva gå förlorad. Man blir bara argare och mer besviken på sig själv över att man inte gjort tillräckligt åt det, desto längre tiden går. Man lär sig att acceptera sjukdomen i sitt liv, man börjar acceptera allt som den tar ifrån en. DET är inte okej. Jag vill inte ha ett sjukt liv. Vem vill egentligen det? Jag vill inte bli 25 år och inte klara av att utbilda mig pga en ätstörning. För vad är egentligen en ätstörning? En ätstörning är för mig en undanflykt – något att skylla på över att man inte orkar. Men nu när jag har en ätstörning så är det ju DEN som får mig att inte orka. Bort bort med den! Eller en gång ska jag våga ge mig själv orken i alla fall.

Jag vet att jag kan äta den mängd som jag behöver. Jag har känt hur kroppen blir hungrig annars. Jag ska inte tänka på det så mycket mer än att varje måltid ska vara tillräcklig. Där är början på en vändning, nu ska ni få höra om min vändning. Det är slut på att skjuta det framför mig. Det blir bara jobbigare och svårare.

Nu kör vi!

Tags: , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp