När behandlingen inte hjälper

July 14th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som upplevt sig felbehandlad inom vården, och jag kan förstå dem! Jag har själv stött på en handfull läkare, sköterskor m.m. som saknat förståelse och kunskap om min sjukdom. Och så kan det ju vara, alla behöver inte kunna allt, och speciellt psykiska sjukdomar måste vara extremt svåra att förstå sig på. Har man inte den kunskapen som patienten efterfrågar tycker jag att det ligger i behandlarens ansvar att hänvisa en vidare till någon som är mer specialiserad på just det området. Annars riskerar man att ge, just det som så många uppfattat sig få: fel vård.

Även inom specialenheter är det viktigt att vara uppmärksam på om patienten får rätt bemötande. Självklart ligger det även i patientens ansvar att säga till om man känner sig felbehandlad. Jag anser att det därefter ligger i vårdens ansvar att erbjuda alternativ.

Sedan är det nog ohållbart i längden att byta så fort det inte känns bra. Det är inte lätt att gå i en behandling och man kommer inte alltid gilla det som läkarna säger. Medicin är inte roligt att ta i alla dess olika former och man kommer inte alltid att bli förstådd. Ibland behöver man försöka en period innan man inser om det är rätt eller inte. Ibland kan det bara ha varit något missförstånd som legat till grund, medan man ibland inser på en gång att personkemin inte klickar.

Jag hyser medkänsla för de som upplever sig inte bli bemötta på rätt sätt, samtidigt som jag har förståelse över hur svårt det måste vara för de som ska hjälpa. Ni kanske själv kan känna att det är svårt att veta hur man ska trösta kompisen på “rätt” sätt? Men ändå förväntar man att ens vänner ska känna en så pass bra att de inte säger “fel” saker. Vi alla är bara människor med olika tolkningar och uppfattningar om situationer. Vi är inte tankeläsare, och tur är väl det. Ingen ska behöva klandras för att inte besitta förmågan att hjälpa, utan då får man istället söka den hjälpen på annat håll.

Med detta sagt, kan jag nu meddela er alla att jag för en tid sedan valt att avsluta min behandling på SCÄ. Den hjälp de erbjöd mig var inte den jag behövde. Kanske beror det på att min behandlare inte var kompetent nog att hjälpa mig eller så låg inte mitt problem i just det hon hade kompetens i. Om och om igen kunde jag säga “maten är inte problemet” och menat att det är bakomliggande faktorer som jag behövde komma till rätta med. Jag insåg att det var ingenting hon kunde hjälpa mig med, utan det var någonting jag behövde arbeta med på egen hand.

Tags: , , , , , ,

Vad lärde sig läkarna under sina 5,5 års-utbildning?!

September 20th, 2014

Såg läkarutbildningen väldigt annorlunda ut när våra föräldrar studerade? Ibland ställer jag mig förundrande till hur stor okunskapen kring psykiska sjukdomar är hos många läkare. Varje läkare jag träffat som inte varit specialiserade på ätstörningar har i princip ställt samma dumma frågor och visat en tydlig oförståelse över vad det innebär att ha anorexia.

“Vadå? Så du äter inte?”
“Har du ingen aptit?”
“Jaha, så du pluggar, då är du ju duktig.”
“Varför mår du dåligt?”

..som att de har förutfattade meningar om att personer som har anorexia inte vill äta, eller inte klara av att leva och prestera i vardagen. Har de inte lärt sig på sin högmeriterande utbildning vad det faktiskt innebär att ha en ätstörning? Sitter de verkligen där med tiotusentals lappar som ramlar in i plånboken på dem varje månad, utan att ha en aning om hur en utav dagens snabbaste växande psykiska sjukdomar, hos unga och kvinnor, faktiskt handlar om!

Det är ledsamt att tänka på hur många som faktiskt söker hjälp hos sin läkare för sådana problem och får ett sådan kränkande respons. Nu finns det säkerligen läkare som har förståelse och kunskap inom detta område också, men de enda som läkare som jag har träffat som haft det har varit anställd på någon form av specialist mottagning.

Mitt råd är att inte vända er till en läkare på en vanlig vårdcentral i första hand om du behöver tala om din ätstörning. Det finns en stor risk att läkaren har brist på kunskap inom detta område och kommer snarare stjälpa än att hjälpa dig. Visst, kanske man inte bör generalisera och dra alla läkare över en kam, så man kan ju alltid testa, men var då medveten om att du kanske inte får det bemötande som behövs. Det säkraste är att vända sig till en specialist mottagning där man arbetar med psykiska sjukdomar. Där är chansen betydligt mycket större att du istället får höra:

“Det är ett allvarligt problem.”
“Du gör alldeles för mycket och sliter ned dig själv.”
Jag ser och förstår att du inte mår bra.”
“Du behöver får hjälp och ta hand om dig själv.”

 Kuriosa: Jag tog mig tiden att studera några utbildningsplaner till några läkarutbildningar vi har i Sverige idag. Där framgår det tydligt att man ska kunna diagnostisera psykiska sjukdomar och dess behandling. Hur kan vi ha fått utbildade läkare som ändå inte klarar av detta?

????????????????????????????????????????????????????????????????

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Första dagen på Idun (dagvårdsbehandling) – FAQ

September 8th, 2014

Varför går jag på Idun?

“Hur kommer det sig att denna tjej som verkar veta så mycket om ett friskt liv plötsligt påbörjar dagvårdsbehandling?”. Rätta mig om jag har fel, men nog kan den frågan dyka upp i huvudet på en del (?). Jag är uppenbarligen inte akutsjuk och tvingas ta vårdhjälp för att överleva. Jag har en rätt så “frisk” vardag och visst har jag god självinsikt. Jag sådan god självinsikt att jag väljer att ta vara på möjligheten att få behandling och hjälp att faktiskt bli helt frisk. Jag går i behandling på SCÄ inte för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill. Jag vill må bra, jag vill få hjälp och jag vill ta vara på de behandlingsmöjligheter som finns, för jag vill bli frisk från min ätstörning.

Vilka är mina mål?

Det är klart att det långsiktiga målet är att bli helt fri från ätstörningstankar, men för att nå dit behöver man uppfylla några andra steg på vägen. Några mer konkreta mål som jag har med just veckorna på Idun är…

  • att återfå en regelbunden måltidsordning (utmana och bevisa för mig själv att jag kan äta enligt SCÄs matschema)
  • bli bättre på att dricka mjölk och äta frukter till mellanmål
  • acceptera viktuppgång (bli av med viktfobin)
  • förstå att jag kommer att må ännu bättre av att äta bättre och faktiskt gå upp till normalvikt
  • hitta en bättre balans i livet och minska amplituden på humörsvängningarna
  • känna mig så pass trygg med mina matvanor, vikt och livsstil att jag kan lita på kroppen och inte behöver lägga ned lika stor tankeverksamhet på det som jag gjort hittills
  • få ett förhållande till prestationer som inte påverkar min kosthållning

Under loppets gång kommer dessa mål säkerligen att förändras i takt med att jag upptäcker nya saker om mig själv och mitt tillfrisknande. Annars känns dessa som ganska omfattande mål inför det arbete som behövs göras för att bli helt frisk och fri.

Hur ser behandlingen ut?

Behandlingen pågår normalt sett i sju-åtta behandlingsveckor (ca 22 veckor totalt), enligt min uppfattning. Vi är en grupp på max åtta personer som ses varje vardag, var tredje vecka. Däremellan har man “praktisering” på det man lärt sig hemma. En dags schema kan se ut enligt följande (på ett ungefär):

09:00 morgonsamling med gruppen och behandlarna
09:20 förmiddagsmellanmål/möte med behandlaren/fri tid
12:00 lunch på restaurang i närheten (oftast tillsammans med gruppen)
13:00 aktivitet (kroppskännedom, bild, samtalsgrupp, yoga etc.)
14:45 eftermiddagsmellanmål
15:00 gå hem (eller vad man nu vill göra)

Utöver detta har man även möten med läkare och dietist en gång per vecka.

De är noga med att man jobbar på maten, men man kommer även att få jobba med andra saker som känns relevanta för ens tillfrisknande. Till en början får man genomföra en undersökning som kallas Stepwise, där man svarar på massa frågor också görs det en bedömning och därefter kan man göra upp en behandlingsplan med sin behandlare.

Hur ser min plan ut?

Än har jag inte gjort Stepwise inför denna behandling så jag har ingen behandlingsplan. Däremot har jag påbörjat arbetet med att äta enligt matschema igen, vilket hittills har gått förvånansvärt bra. Jag ogillar att vara begränsad till vissa måltider, men kanske därför är det viktigt att prova göra det också. Jag var tvungen att välja ETT utav deras frukostförslag att äta, och ETT mellanmål till förmiddagen, ETT till eftermiddagen och ETT till kvällsmål. Här är det ingen variation eller “ta det jag är sugen på” som gäller. Sålunda början min behandlingsplan – att äta enligt matschema (se nedan).

Vad är mitt första intryck av behandlingen?

Jag älskar gruppen jag går i. Det blir så mycket mer avslappnat att vara ett gäng som genomgår liknande svårigheter (men ändå olika) och att kunna dela med sig och lära sig av varandra. Jag förstår att det är mycket eget ansvar som gäller, och nu när jag är såhär frisk känns det skönt att ha den friheten. Jag själv måste se till att äta mitt mellanmål – det är för mig egen skull som jag gör det, och mig själv det drabbar om jag inte gör det. För två år sedan hade jag kanske inte varit redo för detta, men nu känns det utmanande men samtidigt spännande!

IMG_3384 IMG_3385 IMG_3386

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppdatering om behandlingen på SCÄ

August 13th, 2014

Hur går behandlingen på scä föresten? :)

I våras påbörjade jag en behandling på SCÄ eftersom jag kände mig redo att ta de sista stegen mot friskheten. I den öppna vuxenvårdsavdelningen, där jag gått nu, träffar man en behandlare ungefär 1 gång varannan vecka. Här ligger fokuset enbart på de praktiska delarna. Här ska man få hjälp med att få ordning på maten och att ta bort en eventuell undervikt.

Igår hade jag första träffen med min behandlare efter hennes semester. Tyvärr, håller jag mig fortfarande på en gräns med vikten, men för mig känns det inte så viktigt att jobba för att gå upp mer. Det viktigaste för mig är att jag mår bra, har energin till att göra det jag vill och känner mig övervägande glad i livet. Jag får inte ut någonting av att träffa en behandlare som enbart är intresserad av min vikt – den ska inte vara huvudfokus i tillfrisknandet, inte så länge den inte är kritisk.

Min behandlare remitterade mig till Idun, SCÄs dagenhet. De följer ett system som innebär att man går en vecka där vardagar 8-16 tillsammans med ett gäng andra och sedan är “hemma på praktik” i två veckor. Till min glädje inkom ett återbud och jag ska få åka dit på informationsträff redan imorgon! Annars skulle jag inte få komma dit förrän i september.

Dagvårdsbehandling låter kanske allvarligt för en del. “Är det så illa?!”, men nej, det handlar inte om hur sjuk man är för att gå i behandling, utan det handlar först och främst om hur motiverad och mottaglig man är. Jag är verkligen inte kritiskt sjuk, men jag har levt med anorexian ett bra tag nu och jag är öppen för att prova all hjälp för att bli helt frisk. =) Det verkar som att man på Idun fokuserar på mycket mer än det praktiska – jag hoppas att det kan vara något för mig.

Visst kan det kännas lite skrämmande, men framför allt är det spännande!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Det hjälper att söka hjälp

June 17th, 2014

Det är lätt att glömma, lätt att förtränga, lätt att undvika att erkänna och samtidigt lätt att bli utsatt. Det är svårt att se, svårt att hantera, svårt att uppmärksamma och svårt att undvika.

Ibland slår det en hur många det är som mår dåligt i sitt liv. Det värsta är nog att det är svårt för andra att se, och om man någon gång tror sig se så är det svårt att uppmärksamma. Att se men inte veta vad som kan göras, må vara en utav det tyngsta belastningar en människa kan bära. Känslan av maktlöshet och samtidigt sympati för den drabbade.

Om vi är uppmärksamma så finns det en växande tillgång på hjälp i samhället. Tyvärr är vi av någon anledning skygga för att vända oss till okända för att få vägledning. Men vad finns det för anledning att upprätta alla hjälpmedel om ingen ändå vågar ta del utav dem? 

Jag själv har i en del mörka stunder slagits av tanken att vända mig till någon stödtelefon, men i slutändan har man inte känt sig befogad att ta den hjälpen. Man är även kritisk och tror inte att det kan hjälpa. Men hur kan man veta det innan man har provat? Är det inte bättre att vi tar tillvara på det stöd som finns runt omkring oss för att förbättra både vårt eget och andras välmående?

Det behöver inte handlar om att söka professionell hjälp inom vården, utan ibland behövs det bara en stödjande röst som visar förståelse och den kan man få på många sätt av idag.

Hjälp och stöd via nätet:

Någon som har erfarenhet av stöd ifrån någon ideell organisation och vill dela med sig av?

Tags: , , , , , , , , , ,

De jobbar även med ångesten

May 27th, 2014

Som det tidigare har framgått verkar det som att behandlingen på SCÄ lägger ett väldigt stort fokus på maten och vikten. Det verkar som att många har upplevt/upplever det som så, och även jag själv.

Hittills har jag endast haft två behandlingsmöten med min behandlare och idag hade jag första mötet med läkaren. Det är fortfarande tidigt att dra några slutsatser om kvaliteten på behandlingen, men jag har lyckats få en större inblick i hur upplägget ser ut.

IMG_2446

På SCÄ ser man inte på ätstörningen som en psykologisk sjukdom, där tror man att det finns åtta faktorer som ligger till grund för ätstörningens utlösande (se ovan). Dessa åtta faktorer är ingenting man jobbar med i början av behandlingen. Först jobbar man med maten och vikten, för att bryta “svälten”. Efter det ges eventuellt remiss till psykologsamtal eller dagvården, där man jobbar med de bakomliggande faktorerna som t.ex. självkänsla.

Detta lät ju rätt så absurt när min behandlare först berättade det. Fungerar det verkligen att skippa den psykologiska biten i behandlingen till en början? “Ja”, svarade hon. Sedan fick jag det förklarat för mig av läkaren att det är oundvikligt att jobba med ångesten också, men att det är inte i den änden som man börjar i, utan som sagt, de börjar med maten och vikten, för att sedan utifrån det börja tala om ångest.

Nu kändes det hela mycket mer begripligt.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad hjälper/hjälpte?

May 14th, 2014

Idag hade jag den fantastiska möjligheten att dela med mig av min erfarenhet utav Anorexia Nervosa på en konferens med den Svenska Psykiatriföreningen. Där deltog skötare från hela landet. Detta var första gången jag höll ett sådant föredrag och jag förvånade mig själv över hur lugn jag var – det var faktiskt roligt! Detta vill jag definitivt göra fler gånger.

Konferensen handlade om “Vad hjälper?/Vad hjälpte?” och jag tänkte dela mig även till er, lite utav det som sades där.

Min behandlings resa för anorexia  var det jag främst delade med mig utav. Jag gjorde ett urval och fokuserade på året som jag var som sjukast. Det var sista året i gymnasiet.
behandlingsresa

Det viktigaste var ändå att lyfta fram faktorer som är viktiga för ett tillfrisknande:

  • Bemötande
    Att bli tagen på allvar samt uppmärksamma sjukdomen och dess skadlighet.
    Att visa förståelse och inte verka kritiserande eller ifrågasättande.
  • Fokus på rätt saker
    Att inte generalisera. Att se varje patient som individ och anpassa efter dennes behov.
    Det handlar även om att inte enbart fokusera på maten och vikten, utan även på tankarna.
  • Konsekvent
    Att hålla sig till det som sagts och inte ändra sig.
    Det orsakar bara mer förvirring och osäkerhet.
  • Regelbundenhet
    Att upprätthålla arbetet regelbundet för att det ska gå framåt (inte ställa in avtalade träffar).
    Annars får man hela tiden börja om och tiden dras ut.
  • Familjesituation
    Att anhöriga ska ges möjlighet att anskaffa sig nödvändig kunskap för att stötta på bästa sätt.
  • Rimliga aktiviteter
    Förbjuda rent av farliga saker som t.ex. träning, men uppmuntra till annat som ger energi och håller en på livsbanan.
  • Framtidsvisioner/mål
    Att ha någonting att se fram emot, en motivation att jobba för, en målsättning för att bli frisk

Vad tror ni hjälper?

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ger behandlingen en chans – frisk ska man bli!

May 9th, 2014

Wow, jag uppskattar verkligen allas kommentarer i föregående inlägg. Jag hade inte trott att så många skulle engagera sig i frågan och dela med sig av sina erfarenheter och synpunkter. Det är fantastiskt hur detta kan bli ett forum där vi kan lära av varandra. Det finns nog inga ord som är så pålitliga som de som kommer ifrån en drabbad själv.

I mitt fall finner jag mig alldeles för tidig i denna behandling på SCÄ för att avgöra om den är tillräcklig eller ej. Vid nästa möte kommer jag vara noggrannare med att få upplägget klart för mig, men jag tänker inte redan ge upp på den. Om vården där inte är tillräcklig så kommer jag att fortsätta komplettera den med kurator-samtal. Jag känner mig starkare än någonsin och ska absolut ge detta en chans innan det fördöms. Som många av ni läsare säger; har jag samlat på mig en hel del kunskap genom åren. Märker jag att behandlingen inte ger mig det jag behöver kommer inte tveka på att söka stöd någon annan stans (om så blir nödvändigt).

Det är skönt att verkligen ha bestämt sig nu. Planerna inför hösten börjar falla på plats också. Nu ska jag kämpa för att faktiskt göra de förändringar som krävs för att börja må bra på riktigt!

10177286_10154063572260123_2623590503589498483_n

Tags: , , , , , , , , , ,

Nu börjar behandlingen på SCÄ

May 6th, 2014

Nu när resan är över är det dags att påbörja behandlingen på SCÄ på riktigt. Som ni kan läsa i föregående inlägg känns det tilltalande att äntligen jobba för att bli av med skiten.

Idag träffade jag min behandlare. Vågen visade mer än 1 kg uppåt, men jag tar det med en nypa salt. Upplägget för min behandling ser hittills ut att vara 45 min möte en gång varannan vecka. Varannan vecka (!). 45 min (!). Det slog mig hur snabbt ett möte går och hur lite som hinns lyftas fram. Det slog mig hur lite tid som ges till en patient inom vården. Jag upplevde det som att fokuset främst låg på vikten och maten – alltså det praktiska, men det är inte där som problemet bottnar i. Ska man alltså gå runt och må skit ända tills man fått en bra måltidsordning och “tagit bort undervikten”, som de så fint uttrycker det? Är de inte intresserad av annat? Eller är det så att allt praktiskt måste komma först?

Idag kände jag mig inte riktigt sedd utav behandlaren, men jag är stark nog att inte låta det avgöra om jag vill fortsätta kämpa eller inte. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: jag vill bli frisk från ätstörningen, och då kan inte vartenda bemötande vara avgörande i den frågan.

Behandlaren ifrågasatte min elitsatsning inom cheerleading. Hon menade att det inte går i hand med det sätt de jobbar på, på SCÄ. Beroende på vilken idrott man elitsatsar inom behöver man äta olika och hon var tveksam på om jag kan få ihop alla sex måltider som de rekommenderar. I mitt huvud förstår jag inte varför det skulle vara något problem. Använder hon omvänd psykologi? Det är ju självklart att jag kan klara det.

Om det inte skulle gå så finns alternativet att sjukskriva mig från träning, jobb och skola på 100%. Är detta bara ett “hot”? För det finns ingen anledning att bli sjukskriven till 100% bara för att jag inte hinner med ett förmiddagsmellanmål t.ex. när jag jobbar. Då kanske det endast är jobbet som är problemet? 

Hur som haver är det nu dags att ta sig an matdagböcker igen. Det är jag väl expert på vid det här laget (jag har fyllt flera skrivböcker med det). Nedan följer den layout på matdagböcker som SCÄ använder sig utav:

Vad tycks?

Vad tror ni? Något som är värt att ge sig på?

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Det som gör psykiatrivården dålig…

March 17th, 2014

Den svenska psykiatrivården har länge blivit utsatt för kritik. Med ett ökat antal mentalt sjuka och indragna vårdresurser blir det svårt för psykiatrin att förbättras. Det handlar sällan om behandlarnas kunskaper i sig, eller dess bemötande, utan det som påverkar deras arbete är främst de administrativa uppgifterna. Nu har jag inte själv arbetat inom vården, men jag har ett grepp om hur organisationer fungerar och jag har personligen behandlats inom psykiatrivård ett tag.

Min behandling har haft ett bra upplägg med rimliga målsättningar. Jag hade även turen att personlighetsmässigt klicka med min behandlare. Egentligen fanns alla förutsättningar till att ta itu med anorexian på bara några månader, men när möten med behandlaren blev inställda gång på gång så drogs tiden ut. När man är sjuk är man väldigt beroende av den där uppföljningen varje vecka. Annars smyger tankarna in på andra spår och motivationen till att jobba försummas i sjukdomen. Utan kontinuitet i behandlingen blir det mycket svårare att hålla sig på banan.

Det är ungefär som att en läkare har skrivit ut medicin på recept veckovis och ibland när du ska hämta ut ditt veckliga recept på Apoteket så har de “tillfälligt slut”. De kanske får in din medicin om någon dag istället.. och då blir du tvungen att gå några dagar extra utan medicinen – hur ska det göra dig friskare? Okej, en gång kanske det inte är hela världen om receptet inte finns för uthämtning en vecka, men när den visar sig vara “tillfälligt slut” upprepade antal gånger så påverkar det ens tillfriskningsprocess ganska rejält. Att flera gånger bli tvungen att skjuta på sin medicinering förlänger garanterat tiden det tar för en att bli frisk.

Under min behandlingsperiod på länsät i Gävle var planen att få träffa en behandlare en gång i veckan, där vi bland annat stämde av med matdagbok, vikt och dylikt. Men det hände ofta att jag fick ett sms om att “tyvärr sjukskriven”, “måste flytta tiden”, “borta pga privata angelägenheter”, “borta på fortbildning” och en gång fick jag inte veta om att min behandlare inte skulle dyka upp förrän jag suttit och väntat i över 30 min… sedan kom även semester i flera veckor.

Visst är behandlarna också människor och de gör ju sitt bästa. Jobbet är slitsamt för dem också, och som sjuk i anorexia vill man verkligen inte vara en belastning för någon. Nu i efterhand är det lättare att lägga över en viss skuld på vården över att min behandling blev så extremt utdragen. Visst kan man inte förhindra att sjukdomar trillar in, och naturligtvis ska de få åka på fortutbildningar, men om det går ut över “min” behandlingstid så bör den ersättas i någon form. Ett sjukdomsfall kan vara svårt att veta i förväg, men går det att finna en ersättare eller dylikt så är väl det bättre än att gå förlust om sin behandlingstid. Det är här som de administrativa kan spela en avgörande roll.

sms

Jag har sedan nyårsskiftet träffat en kurator på ungdomsmottagningen. Personligen trivs jag jätte bra att prata med henne, men idag fick jag ett sms om att hon återigen är hemma med sjuka barn. Detta är nog den femte gången som vårt möte ställs in under två månaders tid. Detta påminde mig om alla sms om inställda möten man sett fram emot. Det är inte konstigt att det tar tid att bli frisk, när man inte får behandlingstiden som förväntas.

Att psykiatrivården i Sverige är dålig beror mindre på inkompetens hos behandlarna och mer på den icke-kontinuerliga behandlingen som ges. Det går inte att bli frisk om man hela tiden blir tvungen att skjuta på att ta sin medicin!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp