Vi behöver inte gömma oss bakom murar

June 12th, 2014

Jag tror att många, inte minst jag själv, räds för att be om hjälp i mörka stunder i farhågan att lägga belastning på personer man älskar. I stället bygger man upp murar för att dölja sin sorgsenhet och söka trösten hos sig själv, men inners inne finns den en förhoppning om att närstående ska slå ned dessa murar och omfamna en med kärlek och varma kramar.

Likt som alkoholisten inte ber sin fru att tömma ut flaskan när den törstar efter spriten, vänder vi oss ogärna till närstående för hjälp när mörkret kallar, även det vore det bästa för både en själv och personerna i omgivningen. I stundens hetta kan det mörker som sveper över en kännas mer tilltalande än att samla styrka för att be om att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Ingen vill behöva be om kärlek. Kärleken ska vara tillräckligt stark för att kunna slå ned de starkaste murarna och tillräckligt uthållig för att klättra över de högsta staketen. Kärleken ska hjälpa, kärleken ska se, speciell när det inte bes om.

Men även de som ger oss kärlek är människor, likt som vi själva. Om vi bygger upp murar och önskar att de ska klättra över, måste de få veta att vi vill ha dem på vår sida. Kärleken vill göra det bästa den kan för att hjälpa, men det ligger ett ansvar på oss själva att kalla på dem. Närstående vill sällan annat än att hjälpa till, det är endast vi själva som inte vill vara till besvär, men för de andra är det mer besvärligt att se, men inte få vara med och förstå.

Det krävs ett viss mod för att våga, men vågar vi sänka våra murar så att de vi älskar klarar av att hoppa över kommer de kunna omfamna oss med kärlek och inte längre behöver vi sörja i ensamhet.

Tags: , , , , , , , , , ,

Vårkärlek

March 9th, 2014

Det finns dagar då man vaknar upp på morgonen och skulle ge allt man ägde bara för att slippa genomleva dagen. Det finns morgnar då man vaknar och redan då känner hur ett leende sprids på läpparna. Sedan finns det faktiskt dagar som man vaknar upp och inget hellre vill än att ligga kvar under täcket, men inser mer och mer, allt eftersom morgonen drar iväg, att ett leende börjar smyga sig på.

Det finns dagar i mörker och det finns dagar i ljus. Det finns även dagar som börjar i dimma men slutar i solsken. Idag är det en sådan dag. En sådan dag där solen väljer att kika fram på nytt. Idag är det en vårdag. Idag visar sig ljuset återigen.

De flesta anser att sommaren är den bästa tiden på året och jag förstår mycket väl varför. Det är ju oftast då man känner sig friast och har som roligast. Då är det ljust, varmt och ledigt. Men jag är säker på att våren är den årstid som jag uppskattar mest. När våren kommer blir jag alltid kär. Det behöver inte vara “kär i en person”-kär, utan jag känner en sanningsenlig förälskelse i tillvaron. Om det beror på ljusare dagar och grönare miljö kan diskuteras. Det enda jag vet är att det får mig att må riktigt bra och därför är våren den bästa tiden på året, enligt mig.

Det får mig att vilja må bra!

dancingintherain

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Varför vill man falla tillbaka?

January 16th, 2014

Varför tror du att man vill falla tillbaka? Jag har, som jag själv ser det, tagit mig upp en bra bit och faktiskt mått väldigt bra. Men ändå kommer jag på mig själv med att vilja falla tillbaka, att tänka att jag ska krascha “bara en gång till” och det blir lätt att jag välkomnar alla triggande faktorer med öppna armar. För att sen, återigen, inse att att vara i träsket inte är vad jag vill. Du är så smart och intressant, finner mycket hjälp i din blogg ska du veta. Kram fina.
Fel

Varför vill man falla tillbaka? Varför föll man ned i skiten från första början? Varför blir det fler och fler som gör det? Varför fanns det en period då man inte ville bli frisk?

(se tidigare inlägg om bakslag här)

Det är just sådana frågor som gör ätstörningar så extremt komplexa. Ambivalensen mellan det friska och det sjuka försvårar hela tillfriskningsprocessen. Någonting måste det ju vara som tilltalar i sjukdomen för att hamna där till en början, och dessutom sedan känna en osäkerhet över att vilja lämna den. Vad är det för hållhakar som den har på oss?

Det bör vara så självklart att inte vilja leva med ätstörningar, när vi vet hur skadligt det är. Ändå finns det personer som inte är villiga att bli av med dem och trots att man vet vilket helvete det är så finns det personer som vill falla tillbaka i den. Hur sjutton kan man vilja det?!

Ätstörningen kan vara många saker: Den kan vara en börda, ett helvete, en demon, en plåga, ett tvång, en sjukdom och en självskada. Samtidigt kan den också vara en trygghet, en utväg, en tillfredsställelse, en identitet och en vän. Det är de första sakerna som pekar på vilken ondska ätstörningen upplevs vara, men det är de sistnämnda sakerna som blir anledningar att hålla fast i den. I ett otryggt, ensamt eller rent av olyckligt liv finns ätstörningen som en alternativ utväg. Den påstår sig kunna erbjuda den värme, trygghet och bekräftelse som man är i behov av. Vem vill tacka nej till det?

Påminner man sig själv om all skada den gör på köpet, kan man så småningom inse att ätstörningen inte är den goda vännen den utgett sig för att vara. Vänner skadar inte varandra. Vänner finns där för att bekräfta att du är värdefull som person oavsett vilka handlingar du gör eller hur du ser ut. Ätstörningen ger dig endast en klapp på axeln om du gjort som den vill att du ska göra, vilket an vara att svälta, kräkas, hetsträna och gå ned i vikt eller dylikt. Gör du inte som ätstörningen säger så är du inte förtjänt av bekräftelsen och då ska du bli olycklig! Ätstörningen låter väl som en “underbar” vän att ha på kompislistan… eller?..

Efter att återigen bli påmind om alla lögner om trygghet och kärlek den lockar med, vänder man återigen ryggen till och vandrar tillbaka till det verkliga livet. Det verkliga livet är inte alltid lika tilltalande, för det utlovar inte samma trygghet och bekräftelse som ätstörningen kan ge en. Därför tror jag att många får flera bakslag innan de lär sig inse att ätstörningen verkligen inte är någonting man vill leva med. Ibland är det nödvändigt att bli påmind om vilka hemskheter den utsätter en för. Ibland faller man för lockelsen.. och det är inte konstigt! Men det är synd att det ska ta sådan lång tid innan man vågar lita på sig själv och verkligen inse att ätstörningen har ingenting annat än ett helvete att erbjuda i längden.

Ätstörningen kan viska lögner om trygghet, kärlek och bekräftelse, men den kommer inte att göra oss lyckligare. Livet må inte alltid erbjuda samma trygghet, värme och tillfredsställelse men det är där lyckan kan finnas! Ibland behöver vi bara bli påmind om det lite extra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp