Det vi förväntar oss att se, påverkar det vi faktiskt ser

October 29th, 2014

Ibland kan det vara intressant med hur vissa föreställningar verkligen påverkar det vi ser…

Under de senaste dagarna har jag gjort besök på hemmaplanen hos mina föräldrar och även träffat far- och morföräldrar. Min mormor fick nyligen reda på att jag påbörjat behandling på SCÄ och fått en tillfällig sjukskrivning. Hon har sedan tidigare känt till mina problem med anorexian och under min behandlingsperiod på öppenvården i Gävle träffade jag henne regelbundet. Idag träffade jag min mormor för första gången på några månader.

Ja, det syns att du har blivit lite magrare om kinderna.” konstaterade mormor.

Jaha, det låter lite konstigt med tanke på att jag har gått upp i vikt”, svarade jag.

Så uppenbarligen kan vissa föreställningar kring utseendet påverka det vi faktiskt tror oss se. Skillnaden är egentligen inte så tydlig så det beror nog till stor del på vad vi förväntar oss. Detta blev ett sådant tydligt och till synes, komiskt exempel, att jag var tvungen att dela med mig utav det till er. Kanske har ni varit med om något liknande? 😉

what we see

Tags: , , , , , , , , ,

Lika som bra vänds till dåligt, vänds dåligt till bra

October 25th, 2014

Att gå upp i vikt kan vara bland de värsta sakerna en person med anorexia/ätstörningar kan göra, men samtidigt kan det också vara bland de bästa. I många fall är det själva viktfobin som sätter hinder för en hälsosam kosthållning, och för att kunna bli frisk behöver man utmana denna rädsla och acceptera en sund vikt. 

Tidigare skrev jag ett inlägg (Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!) där jag förklarade hur jag helt plötsligt upplevt att ångesten över viktuppgång lämnat mig. Det var också sant; den hade det. Men likväl som ni förstår jag att man inte blir frisk “så lätt”. Jag förstod att ångesten skulle komma ikapp mig så småningom, men man gynnas aldrig av att ta ut den i förskott.

Likväl som jag visste att ångesten skulle komma ikapp mig, kan jag nu, när det har gjort det, veta att den också kommer att lämna mig. Jag accepterar att den finns där, men försöker att inte lägga mer tankeverksamhet på det än det oundvikliga. För ju mer man tänker på någonting, desto viktigare säger man till hjärnan att det är. Och egentligen, vikten ska inte vara så viktig så att man inte kan upprätthålla en sund kosthållning!

 

Tags: , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Matschemat är till för att “ta bort undervikten”

October 1st, 2014

Som jag nämnde i föregående inlägg har jag verkligen börjat få till maten. Jag äter inte exakt, eller perfekt, men hittills upplever jag det själv som att jag gjort flera förändringar.

  • Jag äter en större frukost
  • Jag äter större matportioner
  • Jag äter alltid lagad mat till lunch och middag
  • Jag försöker alltid äta något direkt efter träning

Under den senaste månaden visar vågen 0,5-1 kg mer, men enligt min behandlare och dietisten på mottagningen äter jag tydligen fortfarande lite i underkant. Visst ska man inte lite allt för mycket på siffrorna på vågen, men det är svårt att tänka sig att jag äter för lite om jag går upp i vikt – right? Så klart är det anorexian och dess viktfobi som därmed blir rädd för att äta ännu mer. Men nu har jag i alla fall fått det klart för mig att det matschema som jag har är inte till för att stå stilla i vikt, det är faktiskt för att gå upp lite, eller så fint som de uttrycker det “ta bort undervikten”.

Exempel på matdag enligt matschemat:

Frukost:
– 2,5-3 dl yoghurt
– 2 dl flingor
– 2 mackor med smör och pålägg
– 1 glas juice

Mellis:
– 2 knäckebröd med smör och pålägg
– 1 glas mjölk

Lunch:
(tallriksmodellen)

Mellis:
– 1 macka med smör, pålägg
– 1 glas mjölk/juice

Middag:
(tallriksmodellen)

Kvällsmål:
2-3 dl yoghurt
1 dl müsli
1 banan

Så, om det nu är så att jag ska äta för att gå upp i vikt så är det det jag ska göra. Det kommer ändå inte att skena iväg. Förbränningen kommer igång bättre och då behövs det kanske ännu mer, eftersom jag tränar. Att vikten ökar lite i början kan just bero på att förbränningen varit lite nedsatt, även om jag inte direkt svultit mig. Och en sådan liten viktuppgång ska man ta på för stort allvar. Kanske har jag samlat på mig mer vätska? Det viktigaste är att äta och se vad som händer med vikten och att kunna acceptera det. =) Sedan handlar det inte bara om vikten, som en klok läsare nämnde i föregående inlägg, utan även hur de förändrade matvanorna påverkar välmåendet, vilket jag kommer att skriva mer om i kommande inlägg. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Träning kräver energi – för lite energi, ingen träning.

September 23rd, 2014

Hej! Jag undrar om du har haft träningsförbud? Isånnafall hur hanterade du situationer då du ville träna? Och varför är det inte bra att träna när man är underviktig?

För ganska precis tre år sedan fick jag i princip träningsförbud. Det var inga konstigheter egentligen, med tanke på hur lite jag åt och hur mycket jag gått ned i vikt. Kroppen var svag, kall och sjuk. Det var inget alternativ att träna på riktigt, men när ångesten smög sig på.. då ville man allt förbränna kalorier.

Det var inte ovanligt att man i smyg tröstlöst försökte göra armhävningar och situps för att bygga muskler av munsbiten man precis ätit. Och eftersom träningspass var totalförbjudet blev det extra viktigt att få in vardagsmotionen. När det fanns möjlighet valde man att promenera, och inte för sjutton valde man hissen frivilligt när det fanns trappor att gå i. De rent ut sagt onödiga försöken att förbränna kalorier gör inget annat än att håller sjukdomen vid liv.

Allt eftersom att jag gick upp i vikt, åt bättre och blev friskare har jag blivit tillåten att träna mer. Gränsen kan ibland vara svår att dra över vad som är “lagom”, men en bra utgångspunkt är att man ska inte träna när man är trött. Orkar man inte så orkar man inte, då har inte kroppen tillräckligt med energi och det kan både bero på mat- eller sömnbrist. Att träna trots det att kroppen inte orkar med kan leda till flera rader konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.

Först, innan vi besvarar frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underivktig?” tycker jag att det är bra att klargöra “Varför är det bra att träna?”.

Träning, motionering, är denna generations stora hälsogenomslag. Så många forskningar har visat att motion kan ge många positiva effekter på människan, både fysiskt och psykiskt, att vi av idag nästan inte hör talas om någonting annat. Motion stärker kroppen på flera sätt, bland annat hjärtat och skelettet. Vid styrketräning fokuserar kroppen på att bygga upp starkare muskulaturer vilket kan ses som förebyggande mot bland annat ryggsmärtor och andra belastningsskador. En del träning bidrar även till att öka leders rörlighet vilket är bra för att undvika stelhet och muskelbristningar. För överviktiga personer kan motion ses som ett mycket mer hälsosamt sätt att bli av med farlig fettmassa än olika bantningskurer.

Något som framhävs ofta i media är träningens positiva effekt på den psykiska hälsan. När vi tränar frisätts hormoner som får oss att känna oss lite gladare och mer nöjd. De signalsubstanser som frisätts kan även bidra till att lätta stress. Efter ett intensivt träningspass blir det lättare att slappna av och man behöver inte ständigt gå och spänna sig pga oro. Jag känner inte till alla fördelar med att träna, men vi kan nog enas om att det finns många.

, nu till frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underviktig?”.

Jag tror att det är lätt att uppslukad av alla positiva effekter med att träna, och sedan glömma bort vilka andra konsekvenser det kan få på vår kära kropp. När man tränar höjs pulsen, hjärtfrekvensen ökar, förbränningen ökar, kroppen jobbar hårdare än vanligt och den använder sig också av mer energi än vanligt. Den använder extra mycket byggstenar för att klara av den extra höga påfrestningen som vi utsätter den för. Den behöver mer, för att bli starkare. Så vad händer om den inte får mer? Om den inte har mer byggstenar att använda sig av, och ändå på något mirakulöst sätt utsättas för denna extra påfrestningen?

Jag tror nog att ni alla förstår vad som händer om man ätit för lite i förhållande till vad kroppen förbrukar…. Jo, den börjar ta av sina egna lagrade byggstenar. Den näring som dina muskler, skelett och organ en gång byggts upp med måste den ta av för att få energi till att orka med. För en överviktig person är detta sällan skadligt, det finns energiresurser att ta av när krisen faller sig på. Men även om man har energireserver i kroppen måste man kontinuerligt få i sig tillräckligt med näringsämnen, annars mår man inte bra i alla fall. Och, det är väl “att må bra” som vi vill uppnå med träningen? Eller? Det är ju därför som den uppmuntras så mycket i dagens samhälle – det ska vara hälsosamt.

När man är underviktig MÅSTE man få i sig minst lika mycket som kroppen gör av med för att den inte ska börja bryta ned sig själv.  När vi tränar vill vi stärka hjärtat, bygga upp muskler och lätta på stressen. Om kroppen inte får tillräckligt med energi måste den hämta den från andra delar, och är man underviktig finns det sällan tillräckligt med reserver för att den inte ska bryta ned muskler och organ.

Träningsförbud får man inte bara för att det är ett ätstört beteende utan för att det faktiskt är skadligt om man är för underviktig! Jag själv ligger väl något kilogram ifrån den generella normalvikten, och äter jag för lite kommer inte mitt slit på gymmet att resultera i något annat än utmattning. Jag tränar väl inte för att bli tröttare? Jag tränar väl för att bli starkare? Jag tränar för att må bra, och då måste jag också äta tillräckligt för att min kropp ska göra det.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Semester och njutning framför ätstörning och viktfokus

August 23rd, 2014

Kommentar till inlägget: Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång:

Varför inte börja på semestern? Annan matkultur och allt
– Jenny

Frågan är alltså varför inte påbörja viktuppgången redan under semestern, varför vänta tills behandlingen på Idun börjas?.

Det finns absolut en poäng med att börja jobba för viktuppgång redan här och nu. Det är alltid bra att ta tag i det jobbiga så fort som möjligt. Men, under denna semester vill jag inte att fokuset ska ligga på vikten och ätstörningen. Här ska det inte behövas vara massa viktkontroller, kroppsliga jämförelser eller kaloriräknande. Här ska det njutas! Allt annat kan jag ta itu med sen när jag kommer hem till vardagen. Nu är jag på semester med min pojkvän och inte med Ana.

Hittills har jag inte vägt mig en endaste gång, även om det finns vågar vid varje 7-eleven. Hittills har jag inte valt maten som varit mest kalorisnål utan den mat jag faktiskt varit sugen på. Hittills har jag inte försökt att hoppa över måltider pga ångest, utan jag vill äta när jag är hungrig. Hittills har inte ätstörningen dominerat och jag syftar till att det skall förbli så! =D

När jag kommer hem kan jag få väga mig, när jag kommer hem kan jag få fundera över mina matvanor. Men nu, så länge jag har semester, så tänker jag ha semester från ätstörningen också!

Jag äter allt ifrån…

???????????????????????????????

friterat och skaldjur

???????????????????????????????

snabbmatsrestaurangs-burgare

???????????????????????????????

till snacksbuffé

???????????????????????????????

och thaimat!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång

August 15th, 2014

Jag vill börja med att tacka för alla kommentarer i föregående inlägg. Jag ska se till att besvara samtliga inom kort.

Imorgon åker jag bort på semester till Thailand i två veckor tillsammans med min pojkvän. När jag kommer hem har jag beslutat att påbörja en behandling på Idun. Fokus kommer ligga på att äta alla måltider och att gå upp till normalvikt. Fördelen med Idun jämfört med öppenvården är att man parallellt arbetar med det psykologiska, samt att uppföljningen är mycket snabbare!

Det är ingen hemlighet att det känns oerhört ångestfullt att gå upp i vikt, speciellt när en själv inte riktigt ser det som en nödvändighet. Jag känner mig som att jag ligger på en normalvikt för mig själv. Men efter ett lång nattsamtal tillsammans med min stöttande pojkvän har jag smält det lite. Idag bestämde jag mig för att sluta fokusera på varför jag inte vill gå upp i vikt och istället börja tänka på vilka fördelar som faktiskt finns:

  • Mer energi i kroppen, vilket innebär att man orkar göra mer saker
  • Lättare att bygga muskler och bli starkare
  • Mindre känslig för både fysiska- och psykiska påfrestningar
  • Bevisar för sig själv att man är starkare än ätstörningen
  • Lättare att gå efter hunger- och mättnadskänslor
  • Eventuellt ökad förbränning
  • Större bröst (?) 😉
    Framför allt…
  • Gör min pojkvän glad och stolt <3

Så, nu åker jag på semester och sedan kommer jag att aktivt kämpa för friskheten igen!

happyfighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uppdatering om behandlingen på SCÄ

August 13th, 2014

Hur går behandlingen på scä föresten? :)

I våras påbörjade jag en behandling på SCÄ eftersom jag kände mig redo att ta de sista stegen mot friskheten. I den öppna vuxenvårdsavdelningen, där jag gått nu, träffar man en behandlare ungefär 1 gång varannan vecka. Här ligger fokuset enbart på de praktiska delarna. Här ska man få hjälp med att få ordning på maten och att ta bort en eventuell undervikt.

Igår hade jag första träffen med min behandlare efter hennes semester. Tyvärr, håller jag mig fortfarande på en gräns med vikten, men för mig känns det inte så viktigt att jobba för att gå upp mer. Det viktigaste för mig är att jag mår bra, har energin till att göra det jag vill och känner mig övervägande glad i livet. Jag får inte ut någonting av att träffa en behandlare som enbart är intresserad av min vikt – den ska inte vara huvudfokus i tillfrisknandet, inte så länge den inte är kritisk.

Min behandlare remitterade mig till Idun, SCÄs dagenhet. De följer ett system som innebär att man går en vecka där vardagar 8-16 tillsammans med ett gäng andra och sedan är “hemma på praktik” i två veckor. Till min glädje inkom ett återbud och jag ska få åka dit på informationsträff redan imorgon! Annars skulle jag inte få komma dit förrän i september.

Dagvårdsbehandling låter kanske allvarligt för en del. “Är det så illa?!”, men nej, det handlar inte om hur sjuk man är för att gå i behandling, utan det handlar först och främst om hur motiverad och mottaglig man är. Jag är verkligen inte kritiskt sjuk, men jag har levt med anorexian ett bra tag nu och jag är öppen för att prova all hjälp för att bli helt frisk. =) Det verkar som att man på Idun fokuserar på mycket mer än det praktiska – jag hoppas att det kan vara något för mig.

Visst kan det kännas lite skrämmande, men framför allt är det spännande!

Tags: , , , , , , , , , , ,

När Frida (tror sig) ha gått upp i vikt

August 11th, 2014

Förra veckan publicerades inlägget om “När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt“. Här kommer uppföljaren på denna, om Frida.

Frida sitter i soffan tillsammans med några vänner en fredagskväll och kollar på film. Fridas pojkvän kommer tillbaka från badrummet och meddelar glatt att han har gått upp i vikt. “Grattis” säger Frida och himlar lite med ögonen. Det spelar inte riktigt henne någon roll, plus att hon vet att han en annan dag kommer bli arg när vågen visar mindre igen. Tanken slår henne att hon faktiskt inte har vägt sig på evigheter, trots att det står en våg på badrumsgolvet. Hon kanske också har gått upp i vikt…

När filmen är slut och vännerna åkt hem ställer hon sig på vågen för första gången på flera månader. Siffrorna säger henne inte så mycket dock. Hon minns inte riktigt vad hon vägde senast, men kanske var det runt 1 kg mindre än nu. Det är ingen stor grej. Det är inte så att riskerar att bli tjock och dessutom har hon ju massvis med godis och annat gott i magen nu.

Frida tänkte “jaha, det var väl kul att väga sig, men det känns ju helt meningslöst att göra det. Runt 1 kg skillnad är ju ingenting, det är ju vad hennes pojkvän säger sig gå upp och ned från dag till dag. Vikten är ju i princip densamma utan att hon vägt sig på flera månader, så varför skulle det vara något av betydelse för henne? Palla!”. 

Frida går och lägger sig utan att reflektera ytterligare kring det. Hon känner sig snarare glad över att hon haft en trevlig filmkväll tillsammans med hennes vänner och att få lägga sig i sängen och mysa tillsammans med sin pojkvän. Det är alltid lika mysigt oavsett om han eller hon gått upp eller ned 1 kg.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt

August 4th, 2014

Ofelia sitter i soffan och kollar på film med några vänner. Hon känner sig sugen på chokladbitarna som står där framme på bordet. Hon klämmer lite försiktigt på magen och kollar sig själv på låren. Den senaste veckan har vågen visat lite mer än vanligt – hon måste ha gått upp minst 0,5 kilogram. Ofelia känner sig verkligen fet – varför ska hon vara hungrig? Hon vill inte äta nu, speciellt inte choklad, inte om hon går upp i vikt.

Ofelia kan inte njuta av filmen eller sällskapet. Hon smyger iväg till toaletten och ställer sig på vågen. “Fy sjutton!”, nu visar den ännu mer än tidigare. Ångesten börjar bli extremt påtaglig och Ofelia vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. För att kontrollera lite extra letar hon upp ett måttband och kollar midjan.. “TVÅ CENTIMETER!” hon har verkligen blivit tjockare – eller i alla fall tänker hon så..

Hon säger till sällskapet att hon behöver lite luft och smyger sig ut i mörkret. Hon finner sig en plats i ett mörkt hörn under natthimlen. Där sitter hon ett tag förtvivlad i sina egna tankar. Hon som mått så bra tidigare idag, varför ska ångesten komma och förstöra all glädje ikväll? Varför ska en sådan sak som att gå upp 0,5 kg få henne att må så dåligt? Det är inte normalt. Ofelia känner sig så sjuk, förtvivlad och olycklig.

Tårarna börjar rinna för hennes kinder och hon bryter ut i ett hucklande gråt. Hon känner sig ensam, ensam och ledsen. Det enda hon vill är att gå ned i vikt igen, hon vill inte känna sig såhär tjock. Tjock och äcklig. Hon är fortfarande hungrig, men hon vågar inte äta.. För när hon äter går hon upp i vikt. Kvällen är förstörd. Ofelia hatar att vara sjuk, men hon vet inte hur hon ska hantera alla känslor som sjukdomen bringar henne. Det enda sättet hon vet får henne att må bra är att kompensera.. men då vet hon också att hon väljer det sjuka.

Det Ofelia inte kunde tänka i stunden är att hon dels hade sin mensperiod och inte varit på toaletten på ett tag. Det är vanligt att kroppen samlar på sig ca 1 liter vätska under menstruationen och att magen blir lite mer uppsvullen, samt att det är väl självklart att vågen visar mer om man inte bajsat på ett tag. Ofelias kväll blev helt förstörd pga några ökade gram på vågen och extra centimeter runt midjan. Hon fick ångest över att ha gått upp i vikt och blivit fet, trots att det förmodligen inte alls var fallet egentligen. Tänk vad mycket onödig skada en förbaskad ätstörning kan göra.. Detta skulle aldrig hända friska Frida.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp