Jag äter mycket mer nu

April 12th, 2013

Jag tränar ca 3 gånger i veckan. Mitt kvällsmål har utökats till det dubbla under denna vecka och till frukosten har jag varit tvungen att lägga på en extra macka. Hur kan jag vara så hungrig? Jag tränar inte varje dag och det var ca ett år sedan som jag bröt svälten. Jag går upp i vikt och det börjar bli lite skrämmande när jag behöver äta så mycket mer. Vad går all energi åt till? Hur stor ska man bli?

IMG_9138 IMG_9139 IMG_9140

Konstigt nog vaknade jag i morse och kände att mig mage var “mer fit” än vanligt. Egentligen vet nog ni, likväl som jag, att två mackor extra om dagen inte gör att vikten rusar upp. Det kan maximalt leda till 0,5 kg viktuppgång per vecka. 0,5 kg mer är ganska precis det som jag behöver väga för att komma upp till “normalvikt”. Det är alltså BARA BRA att jag är extra hungrig nu, så det blir lättare att få i sig extra stora måltider. För att jag ska kunna gå upp, återfå mensen och släppa ätstörningen!

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Resan fortsätter framåt

April 9th, 2013

Innan idag har jag känt mig allt ifrån tjock till nöjd med min kropp. Tjockkänslan är bara en känsla, som jag har skrivit om tidigare. Nöjdheten kommer i samband med cheerleadingen. Efter utmaningar och framgångar inom cheerleadingen blir jag så otroligt taggad på livet. Det livet som inte innehåller ätstörningar. I det livet är jag nöjd, och accepterar min kropp som den ser ut. Som Julia kommenterade här så börjar det bli dags att inte fokusera på viktuppgången, utan istället på hur mycket mer man orkar.

Tack vare att jag har något som jag brinner för så innerligt i livet och andra saker än ätstörningen att identifiera mig med så börjar det bli dags att våga släppa. Acceptera att jag inte behöver vara sjuk längre, för varför ska man vara sjuk.. när man KAN bli frisk?!

  • Viktuppgång till BMI strax över 18
  • Äter bra enligt min behandlare och ska fortsätta så nu
  • Inväntar mensen igen

Jag kan välja att låta viktökningen påverka mig och försöka att kompensera. Gör jag det valet så väljer jag ätstörningen. Väljer jag ätstörningen så väljer jag inte det friska livet.

Jag kan även välja att känna lättnad över viktuppgången. Resan på detta helvete börjar närma sig sitt slut. Jag har närmat mig friheten ytterligare och det må vara läskigt, men då ska jag vara modig.

Väljer jag att ta viktuppgången för vad den är; en siffra på vågen och fokuserar på annat som faktiskt spelar roll, så väljer jag livet. Livet utan anorexin, livet utan ätstörning och livet med cheerleading och alla dess möjligheter!

Har ni någonsin sett något så snyggt?!

Har ni någonsin sett något så snyggt?!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När man känner sig tjock och valkig

April 2nd, 2013

Har någon fråga till: hur gjorde du när du ökade i vikt och kände dig “valkig” och tjock? Ignorerade du det så gott det gick och försökte tänka på allt roligt istället? Känns som om det är så jag få göra när tankarna kommer. Och åt du trots att du var mätt? 
Många Kramar och tack igen!
Ottilia

Tankarna kan oftast bara fokuseras på ett par enstaka saker åt gången. Så ja, står man framför spegeln och letar fel, eller klämmer på magen så kommer man att känna efter lite extra mycket och höra ätstörningstankarna. Ibland kan det fungera att göra som du föreslår och “tänka på att roligt istället”. Tyvärr är det oftast lättare sagt än gjort.

Det behöver inte vara jobbigt att märka att man får mer former. Det kan bero på vilket inställning man har. Tänker man från början att man kommer känna sig så mycket tjockare och se alla valkar som hänger över, så är det nästan garanterat att det kommer till en början också. (OBS: det är inte för att man har blivit “valkig” utan endast för att man tror det). Tar man istället en titt från en utomståendes perspektiv, och inser att man faktiskt är väldigt smal och att man inte kommer att bli tjock och “valkig” (så länge man inte ligger på en övervikt) så kan inställningen göra viktuppgången mindre ångestfullt.

När jag låg på BMI 16 och flyttade för att studera i Stockholm kände jag mig emellanåt “normalsmal”. Visst, jag var inte lika mager som innan, men det är fan inte normalt att ligga på en anorektisk undervikt. När jag inom kort började inse, att “fan, jag är jävligt liten ändå. Knappast att folk tar mig som en högskolestuderande. Det här är inte okej!”, så tog jag mina första aktiva och verkligen villiga steg till att öka ytterligare i vikt. Jag åt näringsdrycker och är jag gått upp något kilo så kände jag mig mycket piggare och faktiskt friskare. Jag insåg att några kilon i viktökning fick “svältmagen” att äntligen börja plana ut, jag började nästan se smalare ut, viktökningen gjorde mig rent av snyggare!

Känner man att det är extremt jobbigt att äta fast än man är mätt så är näringsdrycker till att rekommendera för att hjälpa med viktuppgång. Annars är just “mättnadsfobin” något som man måste utmana för att kunna släppa och bli frisk. Man måste inse att mättnaden i sig inte betyder att man har blivit tjockare. För att få bukt med just mättnad- och hungerkänslorna så måste man till en början tvinga sig själv. Det kan ses som att avvänja kroppen med svält.

Jag har fortfarande svårt att äta när jag är mätt. Men det blir mindre och mindre ångestfullt för varje gång jag gör det. Igår t.ex. då det var “Påsk, födelsedag och massa gott så kände jag ingen hunger. Jag var riktigt proppmätt på slutet, men åt upp ändå, för att det var “fest” och det är inte varje dag man äter så. Vad gör det mig om en vecka om jag åt mig övermätt på en påskmåltid? Jag lär mig att det är okej att känna sig mätt, det är okej att äta mer ibland och nästa gång behöver jag inte ha en orolig inställning till det alls! (se “mättnad är inte viktuppgång“)

Jag tycket att du gör det bra som kan fokusera på roliga saker istället för ångesten. Samtidigt får man inte rymma från den. För att den ska försvinna måste man tacklas lite. “Okej, nu är det såhär, nu har jag världens jävla ångest för att jag åt så mycket och känner verkligen hur jag har gått upp i vikt.” och man får resonera lite med sig själv:

  1. Som Ottilia själv skrev i sin kommentar att man “känner sig” så är det “bara en känsla
  2. Kan man verkligen gå upp så mycket i vikt på sådan kort tid?
  3. Var det verkligen sååå mycket eller var det kanske en normal måltid egentligen?
  4. Är man verkligen tjock om man ligger på normal/undervikt?
  5. Kommer ens kropp att må sämre av att gå upp något kilo till?

Börja med en god inställning. Mättnad och viktuppgång behöver inte vara ångestfullt. Kommer ångest så acceptera den och vänta ut den. Se vad som har hänt, dra slutsats och inse att det inte var världens undergång. Det blir bättre och framöver blir det lättare.
All styrka till er alla <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Insikt om viktuppgång

February 27th, 2013

Diagnosen Anorexia nervosa omfattar bland annat stark viktfobi och ett bmi under 17,5.

Tjockkänslor dyker upp varje gång en viktökning har blivit bekräftad. Varje kilo upp ifrån min bottenvikt har fått mig att känna mig “tjockare”. Det är klart att man lägger på sig lite om man går upp flera kilon, men man blir inte tjock! Kroppen får byggstenar till att forma sig, man blir mindre mager men oftast ser man så småningom smalare ut.

För ett halvår sedan, i september, skrev jag “Jag kan gå upp lite lite till..“. Jag gick från 40 till 42 kilon och nådde ett bmi på 16,5. Jag kände mig tjock. Jag ville inte gå upp mer. Jag kände mig “normalviktig”. Liknande tankesätt hade jag när jag gick från 38-40. Varje viktuppgång gav en ångest och man kände sig större. Men större än innan behöver inte betyda stor! Det är ingen annan som ser på en om man gått upp 1-2 kilon. Ingen annan tänker “vad tjock hon har blivit”, det är bara ens egna tankar..

Nu har jag  uppnått ett bmi på 17.8 och därmed har jag lämnat anorexins undervikt.

Man kan tänka att man vill stå stilla i vikt, man kan tro att man blir tjockare och tjockare och inte kommer att trivas i sin kropp. Det är förändringen som skrämmer en. För när förändringen väl har skett så vänjer man sig. Man inser att man inte alls är en sämre människa för att man väger mer, man inser att undervikten inte gör en gladare – utan snarare blind för livsglädjen.

Tidigare var varje viktuppgång ett ångestpaket. Varje viktökning gjorde mig “tjockare” i spegeln. Mindre mager var samma som normalviktig i ens egna ögon. Nu känner jag att det kvittar om jag väger 43 eller 45 kg, jag känner mig varken sjukare eller friskare. Jag känner mig inte tjockare för att jag väger 44 istället för 43. 

Jag har precis överstigit en gräns där vikten inte spelar lika stor roll längre.

Om jag idag skulle väga som jag gjorde i september, och ha ett bmi på 16.5 så skulle jag känna mig riktigt mager! Det är fascinerande hur man inte kan inse det när man först kommer upp till en vikt, men när man senare provar att gå förbi den så ser man på det med andra och mer insiktsfulla ögon. Allt är relativt – särskilt ens egen syn på sin egna kropp.

Jag vill aldrig väga så lite igen!

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp