Ana hade fel – jag blev inte tjock

September 28th, 2015

Ikväll ska jag berätta en ganska så fantastisk sak för er.

Jag har haft Anorexia Nervosa från och med dess att jag var 17 år tills 21-års ålder. En utav de största kontrollbehoven har varit att inte äta för mycket kalorier, för att en utav de största rädslorna var att gå upp i vikt. Så länge har det funnits en övertygelse inombords att om jag skulle äta utan kontroll skulle jag lägga på mig massvis med vikt.

För cirka tre månader sedan beslutade jag att avsluta min behandling och släppa stora delar av kontrollen. Under den senaste tiden har jag ätit mycket. Vad som är mycket är relativt, men låt mig säga att det är den mängden mat jag för några år sedan aldrig ens skulle kunna tänka mig vore “normalt”. Jag äter frukost, jag äter mina mellanmål, jag äter lunch, middag och ibland även en till middag efter det. Ja, jag tränar, och Gud ska veta att jag äter som det också, även de dagar jag inte tränar. För jag lyssnar på min kropp, är den hungrig, ja då äter jag. Punkt.

Det fantastiska med det hela är att jag har, totalt under dessa tre månader kanske gått upp ca 0,5 kg i vikt. Totalt. Under tre månader. Av att äta som jag vill. Jag har i princip stått stilla i vikt! Av att äta när jag är hungrig, tills jag är mätt (riktigt mätt), av det jag är sugen på. Något som jag för några år sedan inte alls kunde tro var möjligt. Så, vad är hemligheten? Hur kan det ens vara möjligt?

Jo, för när kroppen når sin biologiskt förprogrammerade vikt strävar den efter att bibehålla den. Om jag en kväll äter mer än vad jag exakt förbränt den dagen så kommer kroppen hitta sätt att hantera det tillfälligt ökade energiintaget. Desamma gäller om jag en dag äter för lite så kommer jag inte att på en gång tappa i vikt. Kroppen kommer anpassa sin hunger och mättnad utefter huruvida energibehovet tillfredsställs tidigare. Med andra ord, allt jämnar ut sig i det långa loppet.

Rädslan för att inte kunna äta mig ordentligt mätt utan att tro att jag skulle bli tjock.

=

MOTBEVISAD

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Den bästa helgen i månaden

December 14th, 2014

En helg varje månad har jag träning med det svenska cheerleading-landslaget. Denna helg hade vi vår tredje träningshelg tillsammans och det är så fantastiskt att få vara med i detta lag. Det är sådan härlig stämning och vi gör framsteg varje träning. Om jag fick bestämma skulle jag vilja träna med detta lag varje helg! :)

I fredags började min grupp äntligen sätta rewind och jag dubblade ner från scale för första gången! Sådana framsteg bringar en ren lycka! 😀 Dessutom fick jag några kommentarer om att jag hade blivit mycket starkare och stabilare (det kanske man får tacka viktuppgången för?) 😉

 Här är delar av det som lyckades bli fångat på video:

Tags: , , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Matschemat är till för att “ta bort undervikten”

October 1st, 2014

Som jag nämnde i föregående inlägg har jag verkligen börjat få till maten. Jag äter inte exakt, eller perfekt, men hittills upplever jag det själv som att jag gjort flera förändringar.

  • Jag äter en större frukost
  • Jag äter större matportioner
  • Jag äter alltid lagad mat till lunch och middag
  • Jag försöker alltid äta något direkt efter träning

Under den senaste månaden visar vågen 0,5-1 kg mer, men enligt min behandlare och dietisten på mottagningen äter jag tydligen fortfarande lite i underkant. Visst ska man inte lite allt för mycket på siffrorna på vågen, men det är svårt att tänka sig att jag äter för lite om jag går upp i vikt – right? Så klart är det anorexian och dess viktfobi som därmed blir rädd för att äta ännu mer. Men nu har jag i alla fall fått det klart för mig att det matschema som jag har är inte till för att stå stilla i vikt, det är faktiskt för att gå upp lite, eller så fint som de uttrycker det “ta bort undervikten”.

Exempel på matdag enligt matschemat:

Frukost:
– 2,5-3 dl yoghurt
– 2 dl flingor
– 2 mackor med smör och pålägg
– 1 glas juice

Mellis:
– 2 knäckebröd med smör och pålägg
– 1 glas mjölk

Lunch:
(tallriksmodellen)

Mellis:
– 1 macka med smör, pålägg
– 1 glas mjölk/juice

Middag:
(tallriksmodellen)

Kvällsmål:
2-3 dl yoghurt
1 dl müsli
1 banan

Så, om det nu är så att jag ska äta för att gå upp i vikt så är det det jag ska göra. Det kommer ändå inte att skena iväg. Förbränningen kommer igång bättre och då behövs det kanske ännu mer, eftersom jag tränar. Att vikten ökar lite i början kan just bero på att förbränningen varit lite nedsatt, även om jag inte direkt svultit mig. Och en sådan liten viktuppgång ska man ta på för stort allvar. Kanske har jag samlat på mig mer vätska? Det viktigaste är att äta och se vad som händer med vikten och att kunna acceptera det. =) Sedan handlar det inte bara om vikten, som en klok läsare nämnde i föregående inlägg, utan även hur de förändrade matvanorna påverkar välmåendet, vilket jag kommer att skriva mer om i kommande inlägg. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Semester och njutning framför ätstörning och viktfokus

August 23rd, 2014

Kommentar till inlägget: Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång:

Varför inte börja på semestern? Annan matkultur och allt
– Jenny

Frågan är alltså varför inte påbörja viktuppgången redan under semestern, varför vänta tills behandlingen på Idun börjas?.

Det finns absolut en poäng med att börja jobba för viktuppgång redan här och nu. Det är alltid bra att ta tag i det jobbiga så fort som möjligt. Men, under denna semester vill jag inte att fokuset ska ligga på vikten och ätstörningen. Här ska det inte behövas vara massa viktkontroller, kroppsliga jämförelser eller kaloriräknande. Här ska det njutas! Allt annat kan jag ta itu med sen när jag kommer hem till vardagen. Nu är jag på semester med min pojkvän och inte med Ana.

Hittills har jag inte vägt mig en endaste gång, även om det finns vågar vid varje 7-eleven. Hittills har jag inte valt maten som varit mest kalorisnål utan den mat jag faktiskt varit sugen på. Hittills har jag inte försökt att hoppa över måltider pga ångest, utan jag vill äta när jag är hungrig. Hittills har inte ätstörningen dominerat och jag syftar till att det skall förbli så! =D

När jag kommer hem kan jag få väga mig, när jag kommer hem kan jag få fundera över mina matvanor. Men nu, så länge jag har semester, så tänker jag ha semester från ätstörningen också!

Jag äter allt ifrån…

???????????????????????????????

friterat och skaldjur

???????????????????????????????

snabbmatsrestaurangs-burgare

???????????????????????????????

till snacksbuffé

???????????????????????????????

och thaimat!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång

August 15th, 2014

Jag vill börja med att tacka för alla kommentarer i föregående inlägg. Jag ska se till att besvara samtliga inom kort.

Imorgon åker jag bort på semester till Thailand i två veckor tillsammans med min pojkvän. När jag kommer hem har jag beslutat att påbörja en behandling på Idun. Fokus kommer ligga på att äta alla måltider och att gå upp till normalvikt. Fördelen med Idun jämfört med öppenvården är att man parallellt arbetar med det psykologiska, samt att uppföljningen är mycket snabbare!

Det är ingen hemlighet att det känns oerhört ångestfullt att gå upp i vikt, speciellt när en själv inte riktigt ser det som en nödvändighet. Jag känner mig som att jag ligger på en normalvikt för mig själv. Men efter ett lång nattsamtal tillsammans med min stöttande pojkvän har jag smält det lite. Idag bestämde jag mig för att sluta fokusera på varför jag inte vill gå upp i vikt och istället börja tänka på vilka fördelar som faktiskt finns:

  • Mer energi i kroppen, vilket innebär att man orkar göra mer saker
  • Lättare att bygga muskler och bli starkare
  • Mindre känslig för både fysiska- och psykiska påfrestningar
  • Bevisar för sig själv att man är starkare än ätstörningen
  • Lättare att gå efter hunger- och mättnadskänslor
  • Eventuellt ökad förbränning
  • Större bröst (?) 😉
    Framför allt…
  • Gör min pojkvän glad och stolt <3

Så, nu åker jag på semester och sedan kommer jag att aktivt kämpa för friskheten igen!

happyfighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Frida (tror sig) ha gått upp i vikt

August 11th, 2014

Förra veckan publicerades inlägget om “När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt“. Här kommer uppföljaren på denna, om Frida.

Frida sitter i soffan tillsammans med några vänner en fredagskväll och kollar på film. Fridas pojkvän kommer tillbaka från badrummet och meddelar glatt att han har gått upp i vikt. “Grattis” säger Frida och himlar lite med ögonen. Det spelar inte riktigt henne någon roll, plus att hon vet att han en annan dag kommer bli arg när vågen visar mindre igen. Tanken slår henne att hon faktiskt inte har vägt sig på evigheter, trots att det står en våg på badrumsgolvet. Hon kanske också har gått upp i vikt…

När filmen är slut och vännerna åkt hem ställer hon sig på vågen för första gången på flera månader. Siffrorna säger henne inte så mycket dock. Hon minns inte riktigt vad hon vägde senast, men kanske var det runt 1 kg mindre än nu. Det är ingen stor grej. Det är inte så att riskerar att bli tjock och dessutom har hon ju massvis med godis och annat gott i magen nu.

Frida tänkte “jaha, det var väl kul att väga sig, men det känns ju helt meningslöst att göra det. Runt 1 kg skillnad är ju ingenting, det är ju vad hennes pojkvän säger sig gå upp och ned från dag till dag. Vikten är ju i princip densamma utan att hon vägt sig på flera månader, så varför skulle det vara något av betydelse för henne? Palla!”. 

Frida går och lägger sig utan att reflektera ytterligare kring det. Hon känner sig snarare glad över att hon haft en trevlig filmkväll tillsammans med hennes vänner och att få lägga sig i sängen och mysa tillsammans med sin pojkvän. Det är alltid lika mysigt oavsett om han eller hon gått upp eller ned 1 kg.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt

August 4th, 2014

Ofelia sitter i soffan och kollar på film med några vänner. Hon känner sig sugen på chokladbitarna som står där framme på bordet. Hon klämmer lite försiktigt på magen och kollar sig själv på låren. Den senaste veckan har vågen visat lite mer än vanligt – hon måste ha gått upp minst 0,5 kilogram. Ofelia känner sig verkligen fet – varför ska hon vara hungrig? Hon vill inte äta nu, speciellt inte choklad, inte om hon går upp i vikt.

Ofelia kan inte njuta av filmen eller sällskapet. Hon smyger iväg till toaletten och ställer sig på vågen. “Fy sjutton!”, nu visar den ännu mer än tidigare. Ångesten börjar bli extremt påtaglig och Ofelia vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. För att kontrollera lite extra letar hon upp ett måttband och kollar midjan.. “TVÅ CENTIMETER!” hon har verkligen blivit tjockare – eller i alla fall tänker hon så..

Hon säger till sällskapet att hon behöver lite luft och smyger sig ut i mörkret. Hon finner sig en plats i ett mörkt hörn under natthimlen. Där sitter hon ett tag förtvivlad i sina egna tankar. Hon som mått så bra tidigare idag, varför ska ångesten komma och förstöra all glädje ikväll? Varför ska en sådan sak som att gå upp 0,5 kg få henne att må så dåligt? Det är inte normalt. Ofelia känner sig så sjuk, förtvivlad och olycklig.

Tårarna börjar rinna för hennes kinder och hon bryter ut i ett hucklande gråt. Hon känner sig ensam, ensam och ledsen. Det enda hon vill är att gå ned i vikt igen, hon vill inte känna sig såhär tjock. Tjock och äcklig. Hon är fortfarande hungrig, men hon vågar inte äta.. För när hon äter går hon upp i vikt. Kvällen är förstörd. Ofelia hatar att vara sjuk, men hon vet inte hur hon ska hantera alla känslor som sjukdomen bringar henne. Det enda sättet hon vet får henne att må bra är att kompensera.. men då vet hon också att hon väljer det sjuka.

Det Ofelia inte kunde tänka i stunden är att hon dels hade sin mensperiod och inte varit på toaletten på ett tag. Det är vanligt att kroppen samlar på sig ca 1 liter vätska under menstruationen och att magen blir lite mer uppsvullen, samt att det är väl självklart att vågen visar mer om man inte bajsat på ett tag. Ofelias kväll blev helt förstörd pga några ökade gram på vågen och extra centimeter runt midjan. Hon fick ångest över att ha gått upp i vikt och blivit fet, trots att det förmodligen inte alls var fallet egentligen. Tänk vad mycket onödig skada en förbaskad ätstörning kan göra.. Detta skulle aldrig hända friska Frida.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det handlar först om att “ta bort undervikten”

May 21st, 2014

Det var en lärorik början på dagen…

Igår hade jag mitt andra möte med min behandlare på SCÄ. Jag är glad över att jag var på och ställde frågor både kring min egen och SCÄs behandling i allmänhet. Som ni kan läsa i “Nu börjar behandlingen på SCÄ” kände jag mig oinformerad och inte bemött som förväntat efter det första mötet. Det enda som egentligen gjordes var att ta vikt och börja skriva matdagbok. Det kändes inte rätt. Jag, liksom säkerligen många andra personer med ätstörningar, vill inte bara fokusera på maten och vikten, utan även de bakomliggande faktorerna, det psykologiska som håller en kvar i ätstörningen och får en att må dåligt.

Igår fick jag det klart för mig. På SCÄ arbetar de bara med att “ta bort undervikten” till en början och därefter erbjuder de andra alternativ för att jobba med andra bitar om det anses vara nödvändigt. Det arbetar alltså inte med de bakomliggande faktorerna förrän undervikten är borta (mer om detta i kommande inlägg).

Det går alltså inte att förvänta sig att de tar hänsyn till det psykiska välmåendet i behandlingen ännu. Det handlar helt (inte så) enkelt om att gå upp i vikt. Bara den medvetenheten kan orsaka ångest. Att inse att det är aktiv viktuppgång eller ingen behandling som gäller, sätter fart på tankeprocesserna. På ett sätt vill jag bara skita i det – det fungerar ju som det är… men långt ifrån optimalt, men på ett annat sätt blir jag motiverad. Det finns en anledning till att jag sökte behandling igen och då ska inte rädslan för att gå upp några kilogram få komma i vägen för ett fortsatt tillfrisknande. Viktuppgången är det som har varit kämpigast för mig, inte att äta när jag vill, vad jag vill eller ordentliga portioner, utan att äta så pass mycket att jag faktiskt går upp i vikt.

Viktmål:

  • 2,5 kg
  • ca ½ kg/vecka (med vissa undantag under sommaren)
  • tills oktober 2014

2,5 kg kan låta ganska lite i en annans öron, men på en liten kropp kan det verka ganska mycket, eller så är det bara ätstörningen som nojar sig. Jag känner mig ändå trygg med målen, de känns realistiska och det är samma vikt som min pojkvän sagt att han skulle vilja ha mig runt. Då känns det tryggt för att jag vet att han är med på noterna och förhoppningsvis kommer kunna stötta mig till att uppnå det.

Med ganska enkel matte kan man snabbt räkna ut att detta egentligen innebär 0,5 kg per månad. Men som sagt, undantaget är under sommaren då min behandlare har ledigt. Sedan är det ju bara bra om jag når målvikten tidigare och får den skiten överstökad. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Viktuppgång? Nu kör vi!

May 3rd, 2014

Mer “hull” på kroppen behöver inte nödvändigtvis betyda viktuppgång. Nu misstänker jag nämligen att vikten inte alls har ökat under resan. Däremot tror jag att jag visst har fått mer “hull” på grund av att jag gått från att gymma minst 3 ggr per vecka till att inte gymma en endaste gång under två veckors tid. En del av musklerna har omvandlats till fett.

När jag märkte att vikten låg på exakt samma som innan resan tog motivationen kraft igen. Nu vill jag bygga upp mig igen! Jag vill gymma, äta, gå upp de nödvändiga extra kilogrammen och bli frisk från anorexian! Jag vill bli stark och må bra. Nu vet jag att jag har stöd i min omgivning också. Jag vill inte skjuta detta framför mig något mer. Det är nu jag ska ta de sista stegen för att äntligen lämna undervikten, kaloriräknandet, kroppskontrollen och allt annat som håller mig fast i Anas klor. Det är inte “sen”, “snart” eller “då” – det är nu!

IMG_2418red

Jag vill bara träna, äta och må bra. Jag vill göra det för personerna i min närhet, för alla som ser upp till mig, för mig själv och inte minst för kärleken i mitt liv. <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp