Tomorrow is decision-day

January 31st, 2013

Det visar sig att min ordinarie behandlare kommer att bli tjänstledig i mars. Det är delvis synd, eftersom jag gillade henne så mycket. Samtidigt är det bra, eftersom hon har varit sjuk och borta så ofta så jag har inte kunnat få någon kontinuitet i min behandling. Det positiva med det är dock att jag har blivit tvungen att jobba på så pass bra på egen hand.

Imorgon, fredag ska jag bege mig norrut och ta mig en träff med henne. Då är det dags att jag har bestämt mig hur vida jag har tänkt att gå vidare med behandlingen.

  • Ska jag fortsätta eller kan jag köra på själv?
  • Ska jag skriva mig i Stockholm och söka till SCÄ?
    Hur länge kommer jag att få vänta då? tre månader? 
  • Ska jag  bli tilldelad en ny behandlare i Gävle?
    Har jag tid att åka dit så pass ofta som det behövs?

Det känns dumt att bli utan behandling, men hur pass sjuk är jag nu? Det känns som att jag tar plats för andra som faktiskt svälter. Det känns som att Länsät vill bli av med mig. Det känns som att jag inte skulle komma in på SCÄ, för de prioriterar personer med remiss/svälttillstånd. Det känns som att allt bara blir utdraget och jag får ingen bra behandling. Det känns som att jag jobbar bäst själv – men behöver ändå en säkerhetslina, någon att bolla tankar med och en professionell som märker det jag inte gör.

 

Tags: , , , , ,

  • Anonym

    Hej Soelas

    Jag har länge varit en tyst beundrare till din blogg.
    Måste säga att du är fantastisk som människa ödmjuk, generös, seriös, klok och eftertänksam. Är du medlem i ABK? Där har de iallafall ett mentorskap där man kan ha regelbunden kontakt med en som har egna erfarenheter av ätstörningar men nu är helt frisk, kanske skulle det kunna vara ett alternativ? Någon att bolla tankar och erfarenheter med. Lyssna noga på din magkänslan finns det minsta tvivel ska du inte släppa vården. Du har samma prio som alla andra att ju redan gjort stora delar av din tillfriskningsresa ska absolut inte ligga som en nakdel till fortsatt hjälp och stöd då kan ju allt ditt slit snart bli ogjort. Jag tror du har svaret själv långt där inne i dig lyssna på det.
    Du är fantastisk och värld att må bäst.

    En reflektion från en tyst beundrare

    • http://Soelas.se Soelas

      Vad underbart fina ord du ger mig! 😀
      Tack för tipset – det måste jag kolla upp. Visserligen är jag ju inte frisk än, men inom kort kanske.

      Bra synpunkter, tack för din kommentar!
      Kram

  • Tess

    Kämpa på tjejen!
    Jag kikar in här flera gånger om dagen och tycker
    Du har så mycket bra tankar! Jag har en fråga när du var
    Som sämst i sjukdomen, svälte du dig då i flera dagar och hetsåt eller hade du inga “hetsätningsdagar”? I såfall vad
    Åt du då? Har själv diagnosen anorexi och kämpar med min motivation för att våga gå mot Ana.

    Kämpa på och tack för allt du delar med dig!

    • http://Soelas.se Soelas

      Hej Tess!
      Jag gick ständigt på ett kaloriunderskott och var väldigt diciplinerad. Eftersom att jag åt på tok för lite, men ändå regelbundet så kunde jag motstå hetsätningsattacker. Ibland trodde jag att jag hade hetsätit, men det var för att bilden av vad som var en stor mängd var så förvriden. ½ liter glass är knappast hetsätning.
      Däremot har jag på senare dag fått insikt om att jag nästan hetsåt innan viktnedgången.(se Ätstörningen yttrar sig mer än man tror)

      Så roligt att du kommenterar och frågar. Kämpa på du med!
      Kramar

  • Debbie

    Kan inte instämma mer med tyst beundrare. Lyssna på magkänslan! Stöd får du ju ifrån alla oss som läser din blogg, men du har även absolut samma rätt till vården som alla andra!
    Lycka till!
    D

    • http://Soelas.se Soelas

      Tack rara Debbie! Det är tack vare er och bloggen som jag kommit så här långt det senaste året.
      KRAM

  • http://sandal.blogg.se ellen

    Jag var i ungefär samma sits som dig för några år sedan och valde då att avstå fortsatt behandling då jag ansåg mig vara “för frisk” men det är ngt jag verkligen ångrar idag då jag föll tillbaka efter ett tag igen…bara det att du tvivlar på hur vida du vill ha fortsatt behandling el ej tycker jag tyder på att du faktiskt behöver det. Känner ju inte dig men kanske att det även är sjukdomen som inte vill ha mer behandling och är rädd för att det då kanske kommer ställas krav att du måste gå upp i vikt och få en mer “vuxen” kropp?
    Våga ge dig själv chansen att bli helt, helt fri(sk), jag tror på dig!

    • http://Soelas.se Soelas

      Tack för denna kommentar!
      Det är så viktigt att man är ärlig mot sig själv och jag tror att det ligger en del i det du säger. Jag bär runt på en rädsla och oro över hur mycket jag måste gå upp i vikt om jag väljer att fortsätta behandlingen. Speciellt eftersom att jag trivs så bra nu.
      Samtidigt vet jag att om jag väljer att avstå ifrån behandling nu, så kanske jag lär mig att leva med sjukdomen istället för att bli frisk.
      Tack återigen – Kramar

      • Anonymous

        Har även jag varit i liknande situation, avslutade behandlingen något tidigt pga flytt. Var relativ fri i mitt ätande men hade kvar några kg till normalvikt. Det har gått ca fem år sedan dess. Har blivit friare i mitt ätande men inte lyckats gå upp i vikt på egenhand. Har fortfarande vissa kompensationsbeteenden, tex äter mindre lunch om jag vet att jag ska äta “onyttigt” senare. Äter vad som helst så länge jag känner mig ganska säker på att det inte är tillräckligt mycket för att gå upp i vikt. Har inte orkat ta tag i att gå upp de sista kg förut men har bestämt mig för att göra det nu. Har även jag varit ganska “nöjd” med den vikt jag har men känner mig nu less på att inte vara helt fri! Vill att kroppen ska må helt bra vilket den inte gör vid den här vikten. Har velat betrakta mig som helt frisk, men jag är kanske inte det (eller vad är friskt? Hur mycket är normalt att kompensera?) Önskar jag gått upp det sista när jag fortfarande gick i behandling. Kämpa för att det inte blir liknande för dig! Stanna inte nu, strax innan mål! Du har kommit så himla långt! Glöm inte att du har en sjuk vikt. Det du skriver om att du är ganska nöjd nu och att du är rädd hur mycket mer du ska behöva gå upp får mig att oroa mig för att du stannar om du inte fortsätter behandling. Du förtjänar verkligen att bli HELT frisk. Gör som du själv så klokt skrivt, välj friheten! Du kanske klarar det sista på egenhand men tänk aldrig att du inte har rätt till behandling för att du mår så mycket bättre nu än du gjorde när du var som sjukast. Du har rätten att få stöd hela vägen! Ingen läkare skulle släppa en patient med någon annan sjukdom innan den var helt frisk, varför göra det vid anorexi? Vad säger din behandlare, tycker han/hon att du ska fortsätta? Förstår dock att det känns jobbigt att behöva byta behandlare. Finns möjligheten att ha viss fortsatt kontakt med enheten du går på, tex några uppföljande samtal för att se att “det håller” och fortsätter åt rätt håll? Att du finns kvar som patient där och kan ringa vid behov?

        • http://Soelas.se Soelas

          Åh, jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Känner mig typ frisk, men ändå vågar jag inte äta mer utan att veta att jag kan kompensera det. Trivs på denna vikt, känner mig normal-smal, men ändå är det sjukt att vara underviktig.
          Vilken vikt är det som du fastnat på?

          Tack för din kommentar, jag ska verkligen försöka övertala mig själv till att våga ta de sista stegen på friheten.

      • Anonymous

        Är så glad att höra att du beslutat dig för att fortsätta behandlingen!! =)
        Du frågade vilken vikt jag fastnat på. Har BMI 17. Pendlat något kg upp och ner där.
        Förstår att BMI 20 låter skrämmande, att det känns svårt att tro att du kommer trivas på den vikten. Men om någon skulle sagt för ett år sedan att du skulle trivas på den vikt du har idag hade kanske det varit svårt att tro? Så kanske blir det lika nu, att det känns bra när du väl är där. För mig har det alltid varit svårt att tro att jag ska trivas när jag går upp, för varje kg har det först känts jobbigt men sedan har jag vant mig vid den nya vikten och den har känts ok.

        • http://Soelas.se Soelas

          Precis! Du tänker lika som mig. Det är inte förrän man stabiliserat sig med det nya som man inser fördelen med förändringen.
          Att man hamnar runt BMI 17 är ju inte så konstigt heller.. det är ju just en gräns mellan anorexi eller påväg mot normalvikt.
          Dags att ta stegen mot normalvikt snart..

  • Mia

    låt inte din rädsla för att behöva gå upp mer styra om du ska fortsätta vården, du hade ju bestämt dig nyss för att välja frihet och fortsätta framåt. Kram

    • http://Soelas.se Soelas

      Jag är fortfarande bestämd över att jag ska bli frisk. Det är klart att rädslan fortfarande finns kvar, det är väl den jag måste jobba med. :)
      Kram

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp