Varför vill man falla tillbaka?

January 16th, 2014

Varför tror du att man vill falla tillbaka? Jag har, som jag själv ser det, tagit mig upp en bra bit och faktiskt mått väldigt bra. Men ändå kommer jag på mig själv med att vilja falla tillbaka, att tänka att jag ska krascha “bara en gång till” och det blir lätt att jag välkomnar alla triggande faktorer med öppna armar. För att sen, återigen, inse att att vara i träsket inte är vad jag vill. Du är så smart och intressant, finner mycket hjälp i din blogg ska du veta. Kram fina.
Fel

Varför vill man falla tillbaka? Varför föll man ned i skiten från första början? Varför blir det fler och fler som gör det? Varför fanns det en period då man inte ville bli frisk?

(se tidigare inlägg om bakslag här)

Det är just sådana frågor som gör ätstörningar så extremt komplexa. Ambivalensen mellan det friska och det sjuka försvårar hela tillfriskningsprocessen. Någonting måste det ju vara som tilltalar i sjukdomen för att hamna där till en början, och dessutom sedan känna en osäkerhet över att vilja lämna den. Vad är det för hållhakar som den har på oss?

Det bör vara så självklart att inte vilja leva med ätstörningar, när vi vet hur skadligt det är. Ändå finns det personer som inte är villiga att bli av med dem och trots att man vet vilket helvete det är så finns det personer som vill falla tillbaka i den. Hur sjutton kan man vilja det?!

Ätstörningen kan vara många saker: Den kan vara en börda, ett helvete, en demon, en plåga, ett tvång, en sjukdom och en självskada. Samtidigt kan den också vara en trygghet, en utväg, en tillfredsställelse, en identitet och en vän. Det är de första sakerna som pekar på vilken ondska ätstörningen upplevs vara, men det är de sistnämnda sakerna som blir anledningar att hålla fast i den. I ett otryggt, ensamt eller rent av olyckligt liv finns ätstörningen som en alternativ utväg. Den påstår sig kunna erbjuda den värme, trygghet och bekräftelse som man är i behov av. Vem vill tacka nej till det?

Påminner man sig själv om all skada den gör på köpet, kan man så småningom inse att ätstörningen inte är den goda vännen den utgett sig för att vara. Vänner skadar inte varandra. Vänner finns där för att bekräfta att du är värdefull som person oavsett vilka handlingar du gör eller hur du ser ut. Ätstörningen ger dig endast en klapp på axeln om du gjort som den vill att du ska göra, vilket an vara att svälta, kräkas, hetsträna och gå ned i vikt eller dylikt. Gör du inte som ätstörningen säger så är du inte förtjänt av bekräftelsen och då ska du bli olycklig! Ätstörningen låter väl som en “underbar” vän att ha på kompislistan… eller?..

Efter att återigen bli påmind om alla lögner om trygghet och kärlek den lockar med, vänder man återigen ryggen till och vandrar tillbaka till det verkliga livet. Det verkliga livet är inte alltid lika tilltalande, för det utlovar inte samma trygghet och bekräftelse som ätstörningen kan ge en. Därför tror jag att många får flera bakslag innan de lär sig inse att ätstörningen verkligen inte är någonting man vill leva med. Ibland är det nödvändigt att bli påmind om vilka hemskheter den utsätter en för. Ibland faller man för lockelsen.. och det är inte konstigt! Men det är synd att det ska ta sådan lång tid innan man vågar lita på sig själv och verkligen inse att ätstörningen har ingenting annat än ett helvete att erbjuda i längden.

Ätstörningen kan viska lögner om trygghet, kärlek och bekräftelse, men den kommer inte att göra oss lyckligare. Livet må inte alltid erbjuda samma trygghet, värme och tillfredsställelse men det är där lyckan kan finnas! Ibland behöver vi bara bli påmind om det lite extra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

  • Malin

    Åh. Precis vad jag behövde läsa just nu! Tack tack & tack! Hoppas på att kunna somna lite mindre ångestfylld nu. Kram!

    • soelas

      Tack! Vad kul att dessa ord gör betydelse. Hoppas du sovit gott! <3

  • Anonym

    Bra tankar som alltid! :)

    Minnen är också sådana att det oftare sparar positiva upplevelse i det förgångna, samt att de förändras över tid och kan då få en att tro att det var betydligt bättre att leva vid ätstörningens sida, än det i själva verket var.

    • soelas

      Tack så mycket!
      Bra poängterat där! Mycket sant kan jag tro!
      Kram

  • Becka

    Hej Soela! Jag vill börja med att säga att jag verkligen gillar din blogg!
    Men du får det att framstå som om du alltid mår jättebra; att det friska livet är perfekt! Du mår väl inte alltid bra? Det kan väl inte vara så? Att livet är perfekt menar jag?
    Ana får mig iaf att jämföra mig otroligt mycket och det får mig att må dåligt över att mitt liv förmodligen aldrig kommer bli lika bra som du framställer ditt!
    Det jag försöker säga är att jag skulle vilja att du framhäver dina sämre dagar mer, för DET ÄR OK ATT MÅ DÅLIGT IBLAND!!!
    Kram!

  • Pingback: I Choose Life | Soelas.se()

  • Fel

    Gud tack så jättemycket för svaret och för att du orkar ta dig tiden! Det både uppskattas och hjälper, verkligen, tack. <3

  • Ellinor Åkeson

    Wow. Jag menar… WOW.

    http://ellinorakesons.blogg.se

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp